Smör

Vet att jag borde ha anledningar att komma här och komma, igen, med mitt bloggande. Men äh. Jag kör bara igång med mitt nonsen så får vi se vart det landar.

Äter en macka och tänker på min smöruppväxt.

Man kan bara ha en bra eller en dålig.
I alla andra hem så förvarade man smöret i kylen tills det skulle tas i bruk. Men av nån anledning så valde mina föräldrar att alltid ha en klick "äkta smör" ståendes framme i en skål, varpå man snällt fick finna sig och försöka haspla upp en ansenlig mängd rinnande smör på kniven. Man kunde således låta smöret rinna ut på tunnbrödet och liksom balansera ut det i rätt tjocklek bara genom att skaka lite på brödet. Konstigt var det. Och inte så gott.


Det är trevligt nu när man har en av sina förmyndare inneboende hos sig, att kunna föregå med gott exempel. Smöret ska vara i kylen. Inte framför diskmaskinen!

Vad mer har jag tänkt på sen sist....

Håret ja!

Det är mittfuckingbena och jämnlångt som gäller fortfarande. Hört det förut?
Kommer va så sjukt snygg i det! Rädslan är bara att jag hinner bli gammal och grå innan det inträffar, i bästa fall blir jag en het 35 åring och då kommer jag ju hinna va het i minst 15 år, sen blir jag seniorhet. Det är också bra. Läsa Amelia i leopardsoffa och smutta portvin i jämnlångt, haja pondusen!

Lustigt att jag kommer på mig själv med att säga "hörru jag tänkte lugg idag!" till frisören var tredje månad. Tänkte be henne ignorera mina utfall pga touretts nästa gång, inget annat får göras än att kapa nedersta längden, uppklippning är företat med stötar, och urtunning med hagelbössa!

Men nu har jag gjort en ritning i min almanacka som beskriver att luggen gick precis till nästoppen i november, och till munnens överläpp i december. Jätemotiverande!

I går satt jag och tänkte, här sitter jag på kontoret, ett riktigt jobb OCH har denna karta över luggens tillväxt i min almenacka som jag dessutom fått bekostad av jobbet. Det låter inte riktigt friskt, men sen igen, vem är riktigt normal egentligen?

Den som inte gör översiktskartor över sin hårväxt har väl nån annan hangup, de vill bli tagen med en strap-on eller rycker i hantaget femtioelva gånger innan de går hemifrån. An theres is nothing wrong with that!

Elaine är klädd i juleskrud, hon är så himla himla söt!! Jag önskar att det alltid var så här. En frisk familj, en mor i sängen, och ett hem med smör i kylen. Och så mittbena då förståss.

Jag är ledig på måndagar jag.

Här är min hårupdate.


Citerar min vän Chris som sa en så bra sak.

"Jag vill bara ha lugn och ro"

Och detsamma gäller för mig. Jag vill ha sköna skor, ett trivsamt jobb, lagom mycket av allt på ett sätt som inte känns tråkigt eller för lite.

Jag vill bara ha lugn och ro.

Långt hår 2009 då???

En gång hade vi en vision du och jag Akå. Vi skulle ta oss längre än vad vi någonsin gjort förut. Projektet hette typ "Långt hår 2006" (???) Det skulle bli långt genom ändlösa peptalks om huruvida detta här, eller detta där shampot skulle kunna göra håret längre eller om inpackningar verkligen funkar för kluvna hårtoppar. Folk kunde få hålla på med sina trendiga toni&guy cuts, vi skulle ha långt svall, lite åt bohem chick-hållet tror jag tanken var.
Nåväl, saker kom emellan. Allt för slitet hår, barn, färgning, sånt..projektet rann ut i sanden, men visst finns förhoppningen om att nångång få ha riktigt långt hår kvar...eller hur Akå? Jag är ju lite insnöad på det här med vett och etikett som många vet, och i och med det så undrar jag om det verkligen är ok att ha långt hår efter man har fyllt 40?

Jag har alltså 14 år på mig, eller för att förtydliga... Jag har typ tre år på mig att spara ut det. Och sen 11 år av ren njutning framför mig! Sen blir det väl till att klippa nån chick Jane Fonda frilla för att inte se allt för mycket ut som en gammal Hippie-morsa? (Tänk Meryl Streep i Mamma Mia. Nej det går inte.)

Well, här är i alla fall inspirationsbilderna fram till våren 09. Tror ni jag klara´t? För optimistiskt?



Augusti 08




November 08




Januari 09




Mars 09

Vad ska jag göra ikväll?

Alternativ 1

Åka hem efter jobbet, packa träningsväskan, åka till Friskis och köra ett pass. Åka hem och äta relativt nyttig middag. Liten light-rensning av garderoben, slänga sopor, damsuga, dricka vatten, läsa en bok och gå och lägga mig vid 10.30.

Alternativ 2

Gå till systemet, köpa 2 flaskor Santa Helena. Åka hem, köpa hämtmat+godis+chips.
Vräka mig i soffan med maten och vinet, surfa lite, hämta snackset, kolla tjejfilmen Made of Honor, riva av några SATC-avsnitt, skratta, gråta, msn:a lite emellan. Somna i soffan vid 01.00.

Nå? Har skitsvårt att bestämma mig.

Man måste gå på den där magkänslan som det pratas om, men ibland är det svårt att tala för sig. Det känns krystat och osäkert.
Några glas vin löste upp mina spärrar och munnen gick i ett. Tårarna rann och rann, jag minns inte när vi öppnade kranarna sist. Så oerhört skönt.
Mamma kl två på natten, hård säng och trygghet. Starkt kaffe, svullna morgonögon och fuktig regnluft. En ångestfri dag där allt var sagt, ute från kroppen till en annan kropp.
Som en nypeelad rygg möter solen och är redo för färg. Så är min dag. Lite öm men ny.

Ett varmt bad, en middag och egna sängar längtar i mig. Jag kommer snart.

skit

Idag är det en jävla skitdag.

Skitväder
Skithår
Skitpojk
Skit att c är bortrest
Skitförkylning
Skitjobb
Skitmat
Skitstökigt
Skitorolig
Skitångest
Skitmesig
Skittråkig
Skitmeningslöshet
Skitchefer
Skit
Skit

Och skit!

strävhet

Ibland är strävheten stor, när jag tänker efter....rätt ofta.
Jag vandrar i längtan efter något längre bort, något ovisst. Något tillfälligt tillfredsställer och blir för lite, eller för mycket. Vem vet vart köttet är? Och vem vet vart viloplatsen är? Du gör mig mör, du gör mig matt. Ibland gör du mig sträv. Eller när jag tänker efter, rätt ofta. Men sluta inte, inte än. Efter allt, så finns det ju nån sötma i det hela.

Åkej!

Fokus tillbaka fokus tillbaka.

Har fladdrat omkring som en vante i helgen, träffat fladder från förr, och fladder från nu. Japp, ni vet hur jag blir. Mycket alkohol, gråt och sol senare så har jag gett mig själv några mentala faceslaps. Upp och hoppa, det blir ingen laxpasta för dig och det blir inge åka av i fantasiframtiden. Det är här och nu som gäller. Nähä, joho, självklart.

Så nu har jag rensat ut hela garderoben, vikt och haft mig. Bytt lakan och skrubbat badkaret. Målat och värmt vårrullar. Allt för att få tillbaka fokus på vad det är som betyder någonting. Och vad är det nu då? Jo det va nya jobbet ja, och uppsägningen...fan att jag inte kan fokusera på sånt som är bra för mig.

Om jag fick skulle jag bara leva i en enda stor påhittad kärlekskokong utan problem eller besvikelse. Med uppehåll för vänner, familj och mat. Men de säger att jag ska fokusera på nya jobbet, så då gör jag väl det. Fan att det är en månad kvar bara!

Ok, vårrulle, vätska och bra bok. Det måste bara funka mot fladdreri fladdrera.

Vet ni om att jag har sagt upp mig idag?

Vet ni om att jag ska skriva på riktiga anställningspapper, fast anställning som hälsopedagog, visste ni det?

Vet ni om att jag snusar, äter upp ett stort paket extrasaltat bregott i månaden, dricker alkohol fyra av sju dagar i veckan, alltid beställer ljust bröd på café och motionerar högst oregelbundet? Ja, det är klart ni visste det!

Vet ni om den här ekvationen går ihop? För jag vet det inte.

Och nu börjar jag bli riktigt orolig, måste man leva som man lär, eller är det ok att lära ut som man borde leva?

Nu ska jag skriva om skor.

De ultimata vore om de här blev inne. Sommaren 2011 kanske?



Jag har verkligen assvårt att hitta skor.

För det första är jag 182cm lång vilket innebär att jag inte vill bli längre. Alla ba´ "men det är ju jättefin att vara lång, det är så ståtligt!" Ståtligt?? Jag vill inte vara ståtlig för en sekund till, urless på att höra det. Får mig att tänka på kungen, sittandes på en häst. Så långt som det är från hovarna till kungens krona, det är vad jag refererar till ståtligt och jag tycker alltså INTE att det är en komplimang!
Det är lite synd, för om jag hade varit typ 175 så hade nästan alla mina skor bestått av kilklackar och 10cm stilett. Man får ju så sjukt snygga ben och vrister. Men nä, klack förutom högst tre-fyra cm går alltså bort.

Sen har vi ju min högst spektakulära strl. 41,5. Kan vara den knepigaste storleken på oss tjejer. Inte ens en jämn siffra. Och vid 41 går gränsen på de flesta skoaffärer, så det blir till att antingen klämma ner sina fötter i för små skor, låta tårna hänga lite utanför i sandalerna eller rota bland Jerns eller Ecco typ. Vilket för övrigt känns som affärer för klumpfotade eller funktionshindrade. I meen no harm, men ok...så jävla hett är det inte!

Sen är jag snål, eftersom jag aldrig hittar bra sköna skor så köper jag billiga och lite för små så att jag kan köpa nya om ett tag.

Så skorna jag hittar är oftast rätt till intetsägande, de ska helst inte märkas, inte kommenteras eller frågas om pris på. Och främst, ingen får prova mina stora skor! (Jag har ett eller två par som faktiskt är i min storlek) Som att se nån sätta sig i en optimistjolle och dra runt i hallen, känner mig oerhört förnärmad då.

Så här håller det på, år ut och in.

Jag har aldrig varit nöjd med ett par skor, jag kan aldrig välja de jag vill ha och jag har alltid ont i fötterna.

Hur fan tror ni att det känns??!
Ok ok...nu borde jag ta mig ett glas flädersaft och tänka igenom mitt utfall, kanske även skänka en tanke till barnen i afrika som måste gå flera mil för att hämta vatten.

Men näää, för de är i alla fall barfota!!

Det här är juicy!!

För ca ungefär ett år sen så träffade jag en kille, trodde faktiskt det var lite pirripirr i luften där ett tag. Men så blev inte fallet, fallet blev snarare så att vi skildes åt en morgon efter vår första "natt" (ni fattar) varpå han säger.... "Stackare, ska du gå hem nu...walk the walk of shame"

The walk of shame??? Ok, vi sågs inte mer.

I alla fall så är han nu ihop med en av sveriges mest kända bloggerskor, (hon är skitsnygg) så låt gå. Visst är det pännande!!
Han bloggar själv, och jag kan nu följa detta händelseförlopp med stor entusiasm. Walk of shame verkar nu redan ha gjort bort sig. Och ingen gottar sig mer än jag.

Ikväll vankas det oxfilé med dyrt vin och fantastiskt vackert sällskap.

Jag är Nigella denna månad, bystig i mörkbrunt hår, slickandes i skålarna och så levande i detta nu!

Nya tag och fula katter!!

Ja men okej då jag försöker vällanna blogga ett tag till då!

Igår var jag en hårsmån från att köpa två katter. Hittade ett syskonpar på blocket. Det hela var klockrent, man fick med rubbet, kattlåda mm samt att de INTE river på soffan och är kastrerade. Det ska nämligen inte pippas eller rivas hemma hos mig. Inte så länge jag inte får pippa och riva i alla fall.

Jag ringde ägaren i fråga och vi kom överens om att genomföra köpet och överlämningen på fredag, jag bad att få lite bilder på katterna via mail...bara som en trevlig grej liksom. Väl hemma vid datorn kände jag bara....NEJ! Det här är inte mina katter! Problemet?
Det var helt enkelt inte tilltalande. Bruna och med gula ögon och så såg de liksom ut att vara sprängfyllda med halvdöda råttor. Jag vet att jag låter hemsk nu, men jag såg mig själv ligga i sängen mitt i natten och endast se de där gula ögonen stirra på mig. Jag fick panik och ringde upp ägaren och drog en nödlögn om att jag nog inte ville ha dem som utekatter då det är så många elaka katter och kattbråk på gården, och eftersom de här katterna är utekatter så är det nog bättre att de kommer till en ägare med bättre hemförhållanden.

Lärdom: Va ärlig, ring upp på en gång och säg som det är.
Hur göra: Ljug. Sanningen kan göra ont.
Och nu då?: Skaffa alla tillbehör innan. Hitta den rätta kissen, gå och titta på henne först.

Så här i efterhand så kan jag verkligen se hur fint det va i morse.
Jag fick ett meddelande av min underbara vän, och samtidigt fanns det en mycket fin bredvid.
Det kändes inte då. Men nu så här i efterhand så förstår jag hur omhuldande små stunder är, och hur synd det är att man inte lever i dem mer, och fångar.

Så här i efterhand, vad som än händer och hur många fler kommatecken jag än väljer att skriva här. Så kan jag se hur verkligt det var. Om än för bara en liten stund, om än för vad jag än känner för dig och dig imorgon....så var det fint och omhuldande.

Det är opålitligt, det är naivt. Men känslan är densamma. Och skapar man sig en känsla så får man fanimej ta och leva ut den en stund.

Bommpettibom....

Jaha, vad ska man tillföra här nu då...

Det hände sig en gång att jag gick och blev med roligt jobb, mycket jobb. Och så sas det upp sig från tantsimmeriet och allt blev mycket bättre.
Nu vet jag precis vad jag strävar efter och hur saker ska vara. De ska vara precis som jag är, inte mera bara närmare. Och så ska det kryddas med pengar. Jo, jag gillar pengar, det gör mig trygg och full i fan. Det ska inte gå och gruvas så mycket, saker ska ut i friska luften. Och jag ska tas ner på jorden, gärna flera gånger om dagen.

Och så har det bytts inredningsstil. Från stelt till newport. Ni vet, trä, silver, blått och rött.

Och håret ska bli jämnlångt, lejonkungen ska klippas en gång i månaden, rakt av.

Ungefär så ligger det till!

Jag är inte trött och jag är inte pigg. Jag är inte arg och jag är inte glad. Jag är fan ingenting. Jag är summan av hopplöst omöjlig kvinna. Den underbara som i nästa sekund är den manipulativa och menlösa. Jag är allt det där, och samtidigt hävdas det från helt okända människor, läs gärna Mia Törnblom typ... att man är fantastisk! Precis som man är! Hur jävla lätt är det att upprätthålla? Det är samma sak med "balans". Har någon någonsin haft balans i livet?? Skulle inte tro det va, skulle snarare tro att man behöver vara kinesjapansk tolk för att kunna lokalisera betydelsen av vad i hela friden det krävs för att ha balans i livet.
Kan man inte bara leva på, och slå ut allt sen. 100 delat på något som gör att det hela går jämt ut?

Sitter och fiser in i den snygga soffan. Jag borde städa, dricka en halvliter vatten, tvätta bort sminket slå mi själv hårt på kinden några gånger och säga till mig själv:

Vänta inte
Ansträng dig inte
Jobba mera
Skratta mera
Titta upp när du säger det här, titta i spegeln, och säg det igen.

Karin och jag.

Några timmar senare och många tankar färre. Så blev det fler.
Hur jag lyckas vet jag ej.
Sitter inne och solen letar efter en anledning att ta mig ut.
Men jag har ont där inga andra når, och varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle mina vänner vara ute, och jag i det bitterbleka?
Det är inte knoppar som brister, det är själen som rivs.
Och när allt som inte spelar någon roll föds så öppnar jag hud, där har jag gjort ett rum och möböerat välkomnande. Allt som inte spelar någon roll och rivs har det rymligt hos mig.
Jag hittar ingen väg ut, inte ens en genväg. Men jag tänker:
Låt inte våren tveka, för visst gör det ont när knoppar brister,

i alla fall.

till elains gudmor..

Det är inte lätt att vara stark alla gånger. Det är inte lätt att hålla jämn nivå och följa planen som en gång lät så självklar och lätt. Den inre styrkan är en färskvara som behöver matas och vattnas. Från dig själv och från andra.

Och andra kan göra dig svag, knäsvag och hjärtesvag. Det som en gång var tänkt att sägas, som kändes så rätt och mottagligt framstår plötsligt som en enmansmonolog där priset inte är något annat än stoltheten över att ha fullföljt det man en gång bestämde, det som nu känns så tafatt. Du står där själv och utdelar ovationerna. De mynnar ut i tomhet.
Mottagandet är kanske ett "Jaha", i bästa fall.

Men jag säger dig S. Att det är inte så bara, det är ett stort BARA som lyfter upp dig och tar dig över och upp till andra nivåer. Det är självinsikt och det är styrka.
Att göra det man inte riktigt vågar och det som känns som en enmanspjäs är egentligen så mycket mer, priset kommer ut på andra sidan, om en liten stund. Och då finns jag här. Innan, i mitten och Efteråt. Hela tiden typ.

Love all over youre face.

/m

Hur seriös får man bli??

Det är inte tjejen på bilden som är med i verkligeheten.

Jag måste bara få berätta en helt ovesäntlig grej.

Det är INTE lätt att måla en fondvägg som alla säger!
Jag behövde tre timmar av vånda, svett, svimatacker, panik och tålamod för att lyckas måla över den olivgröna väggen. Den är numera iklädd en förtjusande ton av "sandsten". Därefter behövdes väldigt mycket bekräftelse från allehanda släktingar och vänner. Idag har jag träningsvärk och har bestämt att S ska få göra hallen. Kan inte tänka mig någon bättre målerska! Noggran, tålamodig och lätt att underhålla. Jag tror att det räcker att jag sitter på en stol i bakgrunden med ett glas vin och pekar vart hon har missat att pensla. Ja så får det bli.

Idag fyller jag mina obegripliga 26 år också. Det kommer inte att undgå någon. Dels för att jag tycker det är roligt att bli gratulerad så jag hintar halva jobbet och dels för att jag bjudit in ca 30 pers på ferre om en vecka.
Eftersom jag är nyinflyttad är det viktigt med vett och etikett, jag har redan bokat in vårstädningen på gården och nu måste jag självklart skriva en snitsig liten lapp om den stundande festen och varna för eventuella oljud.
Jag fick faktiskt en sån lapp i brevlådan idag och dra mig baklänges vilken seriös lapp, förutom att den var gjord på datorn med massa olika typsnitt och handskriven underskrift så stod det längst ner: "Vi önskar er en arbetsam vecka och en trevlig helg"

Jag menar, hur seriös får man bli???

Och sen det här med, "Ni får gärna plinga på om ni blir störda"

Som om!!! Jag tänkte nog skriva att "ni är välkomna upp till mig vare sig ni störs eller inte!"

Sen har vi dilemmat med rödvin och jävligt snygg soffa. Lösningen är att jag bara ska bjuda på ljus dryck. Hittade ingen ljusgrå dryck men jag tror Rosé will be fine.

Just fine.

Jag är helt klart kär i Elaine.

Hur vet man att man är kär?

Jo man tänker på henne hela tiden, man önskar att man var där och delade allt.
Man letar efter tecken på brister, men man hittar inget.
Det känns helt rätt när man ligger i hennes famn och när man är borta allt för länge så skriker det i magen. Vill hem!
Jag har varit kär många gånger, det har varit olika slags kärlekar. Det har slutat mer eller mindre bra. Men den här kärleken är evig, den står still.

Den står på en kulle i hägersten.

Min lägenhet heter som ni säkert har försttt Elaine och Elaine bor i mig.I´ts the real shit den här gången.

Usch och fy vad nervös jag är.

Strax på väg till farbror banken, ska låna en halv mille.
Morfar är med.

Imorgon halv nyckel görs nio där jag får köpet. Det jag menar är att jag imorgon kl halv nio ska köpa själva lägenheten, pengarna ska in på rätt konto, jag får nycklarna. Jag tror inte på det hela riktigt ännu.

Inte förns morfar inte har förudmjukat mäklare och bankmän med sin misstänksamhet.
Inte förns jag har nycklarna i min hand.

Gud, det här är värre än att gå på dejt.

Andas.

Undervisningen fortsätter..

Verkündigung an Maria, av Leonardo da Vinci

Idag är det Marie Bebådelsedag.

Det betyder att det är nio månader kvar till julafton. Det firar vi för att det var då Jesus blev till.

För er med noll historieintresse kommer här ett förtydligande:
Josef och Maria pippade alltså den 25 mars, hon blev på smällen och jesus föddes den 24 december.

Detta firar man söndagen, helgen innan den 25 mars i kyrkan.

Märtas bebådelsedag firas inte vad jag vet, men man skulle ju kunna slå till på lite öl och chips runt den 10 augusti.

En dagens !

Nu ska jag knäppa mamma och mormor på näsan lite. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "nämen har du köpt nytt nu igen" eller "har du verkligen råd med nytt nu, den där jackan har du väl inte haft förut??".
Jag går aldrig hem till mormor och säger, "nämen de här gardinerna kommer väl från Svens Tenn, de är ju svindyra, minst 500:- metern" eller till mamma "Shit har ni lagt trägolv på balkongen, det kostar väl en halv månadshyra??"

Jag gör en budget som jag håller på ett eller annat sätt. Jag handlar toppar på h&m och shalar på second hand och framför allt, jag använder era gamla avlagda kläder! Allra mest när det vankas fest.





Byxor: Cheap Monday, Min brors!
Linne: Filippa K (Fick i 25 årspresent)
Skärp: Mammas!
Örhängen: Mammas!
Shal: Mormors...duk !

Right back at you!

Så här är det varenda påsk!

Som frireligös scout uppfostrades jag till att föra budskapet vidare.

Några veckor innan mumlar nån på jobbet om att det snart är påsklov, eller påskledigt. Det bläddras i almanackan och man hittar de där röda dagarna i slutet av mars. Det kommer små hurra-ljud och lyckan över stundande påskledighet är här. I all ära, det är skönt med påskledigheten.

Sen när det nalkas kommer förr eller senare frågorna om huruvida dag innan röd dag är hel eller halv, om systemet har öppet under påsk eller om affärerna har stängt på skärtorsdag. Därefter oroar sig somliga över hur de ska lyckas fördriva hela långfredagen då hela stan är stängd?

På jobbet stoltserar några med att de minsann ska målas ägg med familjen, någon säger att " höhö, jag ska äta fett mycket ägg i helgen, det är ju påsk för fan"
Men det flesta ska bara supa, vara bakisk på långfedag och sen köra en repris på det.


Okej jag begär inte att man måste tända ljus i kyrkan och vara troende för att få avnjuta en stunds ledighet, men det är inte mer än respektfullt att bejaka anledningen till varför vi faktiskt får supa oss redlösa en vanlig torsdag.

Inte för att nån verkar haja vad påsken egentligen handlar om men idag på långfredagen så korsfästes jesus.
Han dog för våra synders skull, och det är inte konstigt att han måste till att dö varje långfredag sen dess.

Jag är inte guds bästa barn, men säkert inte det värsta heller eftersom jag idag både är bakis och sörjer en aning.

JESUS-det måste gjort så jävla ont. Håll ut till påskdagen då du återuppstår.

http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=3956



Det här tyckte jag av nån anledning va sjukt kul.

Väntabarn gympa.

Igår hände det lite för mycket saker, vilket gjorde att jag av misstag råkade tacka ja till att leda ett "vänta barn h20-pass".

De ba´: Du är den enda som kan leda vänta-barn pass, så det vore jättegulligt om du kunde vicka imorgon.

Jag ba´: Eh okej, kör i vind. Måste lägga på, ska in i möte..men släng iväg ett mail om tid och plats.

De ba´: Men guuuu va gulligt, verkligen jättehääääärligt. Ha det så jääääättebra nu. Heeeeeeeeeeeeej.

Så igår kväll efter jag och mamma hade smält en flaska vin så började jag få oroliga påminnelsevibbar nånstans bak i hjärnbalken. Flög upp ur soffan och började bränna vänta barn-musik.

Och gudarna ska veta att de här blivande gympande mammorna ser ut som flytande kollin som vägrar göra någonting mer ansträngande än att just flyta. Ögonen är stora som pingisbollar när jag talar om för dem att vi ska "röra lite på oss".

Men jag menar, herre gud, de väntar ju barn så allt är förlåtet! De kan inte korsa benen, de kan inte hoppa, de kan inte korsa armarna, de kan inte anstränga sig för mycket, de kan inte svälja klorvatten, de får inte säääära för mycket på benen, man får inte insinuera något om deras tillstånd och alla andra skämt studsar tillbaka som en sugklocka i pannan på mig.

Jag förstår faktiskt inte vad de gör där med mig? Men mer än så orkar jag inte bry mig. Inte för 300 spänn i timmen.

sponsorer tack! Del 1

Jag kan absolut inte berätta vad jag håller på med just nu och det är ju på ett sätt lite synd, för om jag skulle outa mina synder och bravader så skulle jag förmodligen ha många fler läsare.

Nu har jag gått och blivit lite smått avundsjuk på dessa stora fjortisbloggare som tjänar miljoner på att nämna nån produkt här och var.
Men det är ju det här med integritet. Blondinbella och hennes följe har ju ungefär lika mycket integritet som aporna på skansen. Jag har valt att försöka behålla lite av den varan så därför har ni fått hålla till godo med lite light martel-living. Jag vet att det suger att gå den gyllene medelvägen, det blir man aldrig framgångsrik på. Därför kommer här en lista på lite pinsamheter, för det tycker jag ändå att jag kan bjuda på!
Min plan är att göra den här bloggen stor, jag har bara inte kommit på hur jag ska kunna slippa bli obekväm i och med det. Nu tror jag mig dock ha hittat en brunn att gräva ur!

Provar med att börja lite lätt från barndommen..

1. När mamma kom på mig med att ha gömt utspottade potatisar och fläskarre´-bitar i servetter i skrivbordslådan i flera månader. Det var helt enkelt inge gott.
Mitt försvarstal var bättre. Om jag av nån anledning skulle bli inlåst på mitt rum i flera dagar, så fanns det föda att livnära sig på.

2. När jag blev skitbesviken över att det inte på riktigt fanns björnar i vår matkällare på landet som gick i ide över vintern. Det var morfars återkommande god-natt saga. Trodde på allvar att de gick och la sig på varsin hylla och slumrade in och vaknade lagom till våren. Hur de fick upp hänglåset eller hur de kom upp på översta hyllan ifrågasattes aldrig.

3.Eller varför inte berätta hur ordet "naiv" kom till? När jag var liten och skulle dela på en bulle med min kusin intalade hon mig att det korrekta sättet att dela bullar på var att hon skulle ta det som var i mitten och jag det som var runtomkring. Trodde sen i flera år att det var så man gjorde, att jag aldrig fick mitten. Scared me for life!

Nej hörni...nu måste jag spara lite på mig. Men vad säger ni, är jag inte värd en årsförbrukning av Loreals hårfärg nu?

Nyans "tuscany" , och gärna med ett par extra plasthandskar tack!

Sotaren kom och gick.

Jag är lite besviken på sotaryrket faktiskt.

Gör de bara en grej liksom, sotar det bara sotiga utrymmen? Jag trodde att de va lite multitasking inom området precis som låssmeder kan laga sko-klackar typ. Tänker mig tillockme att sotare idag kanske har en laptop med sig, läser av elmätare, kollar rör och så. Men så är icke fallet systrar! De är arbetarklass med stort A, med anor från 1800 talet och inget har i stort sätt förändrats, det har jag fått erfara idag.

I morse skulle sotaren komma och besöka mig. Spännande tänkte jag, Piffipiffplingeling liksom!

Jag hade tagit ledigt nån timma och faktiskt städat lite på morgonkvisten. Ok jag ska genast erkänna mina intentioner om ni inte redan här hör myntet trilla...
Tråkigt antagande att vara hemma för att öppna åt sotaren kunde ju faktiskt bli lite intressant! Jag menar, har någon någonsin varit med om en ful sotare, har någon någonsin varit med om filmer där ung kvinna öppnar dörren för sotaren utan spänningar i luften? Dont think so.
Undertecknad hade tillockmed lagt manken till och rougat och duttat lite extra...såklart.

Nåväl, han kom, han var snygg, han hade en lärling med sig som framstod som Bert ur Berts Bravader, tafatt och askblond. Och självklart fanns den där sotarmojängen som
liknar en svart toaborste med i bilden. Ni vet. Han hade även nån slags slamsugare med sig som tog upp halva bohaget. Whatever, som att jag ifrågasatte någonting just nu.

Och de såg glada ut, det bor ju bara familjer eller 80 plussare i mitt hus, något som jag givetvis hade tagit med i mina beräkningar.

Men så kom antiklimaxet, så fort han gick in så konstaterade han efter en sekund att där minsann inte fanns nån kakelugn!

"Kakelugn? Nej jag har ingen kakelugn...men jag har en massa konstiga luckor som står och smäller, trodde det va nåt sånt ni skulle putsa på, och rör...och så?"

det var tydligen inte av intresse. Sotarn gick och tog med sig slamsugaren och Berts bravader. Och kvar stod jag med två överkokta ägg som jag glömt på gasspisen.

Snopet.

Men imorrn kommer låssmeden, så då tar vi nya tag!!

26 skäl att inte åka tunnelbana.

Jag trodde jag hade en 25 årskris, ja ni som känner mig har ju hört. Men nu när jag börjar inse att jag faktiskt är 25 och börjar bli ok med det, ja tro fan att det är dags att fylla 26 då!! Och det är ju faktiskt ännu värre, 26 är en så lummig ålder,

Vad gör 26-åringar? Det känns som att man antingen har det stadgat, äter tacos till melodifestivalen med familjen typ, eller så är man på jordenruntresa och har händerna fulla med hennatatueringar. Kan inte riktigt identifiera mig med något.
Nej, jag tycker 26 är väldigt diffust.

En grej är säkert, jag börjar bli gammalt ung.
Får ont i huvudet efter två glas rött, har slutat läsa cosmopolitan, börjat smörja in händerna, vill inte missa vädret på nyhetsmorgon, och har rödgrumliga ögon om jag sover mindre än 7 timmar per natt.

Är det 26?

Är det 26 att börja prenumerera på Family Living? Jag har gjort det Akå. Och tycker att det är "trevlig läsning" Bara det, bahabaha.

Jag måste ta tag i det här, eller rättare sagt, jag har börjat ta tag i det på riktigt, sova mera, dricka mindre, äta bättre.
En grej jag kör me med är att jag bara tar tio minuter på mig på morgonen, trot om du vill!
Jag häver ner sminket, tandborsten, hårsnoddar och hudkräm i stora väskan och så beger jag mig ut i den läskiga världen, ständigt denna rädsla att stöta på någon jag känner. Ty jag ser ju fortfarande ut som en nerdrogad hund i gryningstimman, med Metro som mitt enda vapen...den täcker förbaskat bra.

Idag kunde jag dock inte låta bli att begrunda varningstexten ovanför dörrarna på tunnelbanan. Är det 26? Alltså, kan någon reda ut begreppet.

Nödbroms: Om någon drar i nödbromsarna så stannar tåget, av säkerhet först vid nästa station.

Nödöppning: Dörrarna öppnas.

Vafan? Så om någon fastnad med ena huvudet innanför och jag drar i nödbromsen så stannar inte tåget förns vid nästa station. Av säkerhet??!!

Och om tåget inte stannar och jag drabbas av panik och vill hoppa av, så måste jag dra i nödöppningen tacka för mig, i farten??!

Make a mental picture, där sitter jag med grumliga ögon och öppen mun, metro halvt nerdragen och försöker reda ut begreppet "säkerhet på tunnelbanan".

Hur äckligt cool får man va??

Kat von d

Vanheden på nya upptåg..

Värmländsk lyx så det förslår!

Jag vet inte riktigt hur jag fick mitt sinne för stil när mina föräldrar tillverkade mig. Jag menar, förvisso är min mamma den mest poshiga 50-åringen som finns, hon slår amelias och taras moderepotage med hästlängder. Men PAPPA, omg.....han som spikade upp vanlig spik i köksluckorna när jag råkade titta bort. Han som skulle kunna montera in en hängmatta i badrummet bara för att han hade lust, eller varför inte ta ett exempel som han faktiskt har gått i brächen för. 90-tals telefon ovanför toalettrullen, i kornblått.

Nu planerar min far till min stora glädje att kuska ner till stockholm lagom till min inflyttningsfest. Dock oroar jag mig lite för det mail jag öppnade i morse.
Jag känner igen den här känslan jag har i magen nu....det är en lightvarient av den med spikarna i köcksluckorna.


"Hej M!
Jag undrar över om du behöver förskärare, soppslev i varierande design, liten hushållsassistent, lokaltelefon, borrmaskin, uppladdningsbar eller med väggström, borrar, hammare skruvmejslar, dukar och taburetter samt snygg matsalsmöbel med extraskiva och sex stoppade stolar. här finns grejer, bl a en kristallkrona mm.
Jag tar med jobs-trycket på väggen., kommer 17, ligger över hos XXX.
Vi ses
XXX"

Låt mig förtydliga att ordet "varierande design", (speciellt av soppslevar) inte bör brukas av 70 plussare som använder loafers med strumpor till shorts.
Ordet lokaltelefon bör inte användas av någon, överhuvudtaget.
Och vad fan är taburetter??

Så här går det när man har en far född på 30-talet som dessutom bor i värmland.
Det är lyx att vräka ner sig i en ljusbeige skinnsoffa medans Christer Sjögren vibrerar med sitt vibrato över parkettgolvet. Det ska finnas lokaltelefoner i varje vrå, gärna kornblåa. På stan skryter borgmästaren om värmeslingor i golvet, hörnbadkar och panacotta till efterätt. Jag ser framför mig att pappa får stora skälvan och känner hur avundsjukan kickar igån fantasin och kreativiteten. Han går raka vägen hem och fixar värmeslingor i golvet själv.
Ibland får vi barn stötar när vi duschar, men vi är så vana nu. Och skulle det hända nåt riktigt allvarligt i hans egenhändigt byggda badrum, glömde nämna duschkabinen som är bygd av tapet, så är det bara att greppa första bästa kornblåa lokaltelefon.

Jag behöver väl inte tillägga att jag älskar min far?

It´s due time!

Likt chokladbollen i tip top, likt snusen efter kaffet, likt pirret när det flirtas.
Hon är tillbaka, och jag bockar av en väldigt stor längtan i min lista.

A-K vs Martel på måndag. Våren kan börja!

Jag har svar på tal men...

..gubben säger ju aldrig nåt, men anyday now!!


Högt uppsatt person på jobbet stör sig på mina tubklänningar/tunikor/långa t-shirts med tights (heltäckande!!) under. Jag är helt säker på att han när som helst kommer att kläcka ur sig nåt gubbsjukt allternativt en tillsägelse i stil med att "du, den där klänningen var inte lång...för att vara på ett kontor..."

Jag: "Va tråkigt att du blir frustrerad, du får helt enkelt se det som en tröja då?"

En annan grej som jag har velat säga jättelänge nu är "Good plan, batman!"
Det studsar så skönt i munnen och känns lite vårigt. När ska man få tillfälle att säga det då? Inte för ofta och gärna i förbifarten. Skitsnyggt till kort skinjacka.

Den utan mc-knäppning i halsen såklart.

Ja det var väl allt för idag.
Blondie-over and out.

back to the roots

Jag har gått tillbaka till min ursprungliga hårfärg tillfälligt. Den jag hade som barn. Lintottsblont.

Men varför ser det så onaturligt ut?
Varför känner jag mig inte harmonisk, norrländsk och renad?
Nej, känner mer för att festa, låsa och larma stureplan vid fem.

Hur man angör en jävligt trist kväll.

Man börjar med att peppa upp sig själv inför en ensam kväll, köper en flaska vin, lite delikatesser på kosum. Vardagslyx helt enkelt.

För att sedan sätta sig bekvämt framför tv:n och hinna se de sista tio minuterna på Grey´s Anatomy, en rödgråten fulsnygg Meredith har ännu en gång kärat ner sig själv i någon ouppnåbar gift eller döende man. Hon sitter i baren trots en 24 timmars arbetsdag och är bitter på livet, surprise!

Sen svullar man i sig av godsakerna och tappar helt orken att göra de där sakerna man skulle... saker som att läsa, tvätta eller träna. Det skulle krävas ett tv:team och bästa sändningstid ala Anna Skipper för att få upp mig från där jag är nu. Jag är fast i soffan, med undantag för att kolla mobilen, idka nässpray och gå till datorn. Och så blir jag sur för att jag hela tiden ska vara nåbar.

Men så kommer ljusningen."Outsiders" på femman! Frustration byts ut till nöjet att få hänge sig åt andras missöden och sjuka läggningar. Men jag inser snabbt att jag istället känner mig illa tillmods över en danska som har som yrke att runka av män med downs sydrom.

Så jag lägger mig och läser. Boken om mannen som är notoriskt otrogen mot sin cancersjuka fru. Hon dör.

Min mage är nu så tung, av friterad fetaost, av vinet. Av andras problem och av absolut ingenting. Jag ligger tyst och tittar på mobilen som håller med, på det där träningsgummibandet jag en gång köpte som hänger på garderobsdörren. Det jag skulle använda varje dag. Orkar precis med att dra handen på datorn (touchpad), de är de gamla vanliga på msn. Tre är gröna. Marre: "är och handlar". Get a fucking life tänker jag.

Sedan talar tystnaden för sig själv.

they are becomming one of those...

Vad händer egentligen?

Här är jag i all min prakt, centralt boendes, med vin och mig själv i egen hög person. En vacker soffa med tillhörande fotpall, med möjlighet till komunikation via dator och telefon. Mindre än en minut till tunnelbanan.

Men okej, jag hör er. Mamma ska kolla på kungamordsdramat på svt, S ska sota, det ska nattas bebisar och labbas. Det ska gnistra och det ska tränas. Jo jag tackar ja.

Ni har just fått en label också, "one of those". Jag printar ut dem här på min labeldymo nu så ni kan hämta dem...när ni har tid alltså.

Btw. Jag återgår till sminket nu, så har jag i alla fall en vacker spegelbild att tala till i afton.

Face on, fasen off.

Söndagstemat är som vanligt: "inget viktigt men.."

Jag har sminkat mig sen jag var 13 år.
Det har blivit en självklarhet att sätta på sig ansiktet, jag är inte jag förns mejken är lagd. Har absolut inga problem med att gå osminkad, men det är inte så jag har levt de senaste 10 åren. Det är jag när jag är hemma och donar, segar eller är sjuk.
Men nu har jag börjat fundera på att lägga ner sminket, köra naturellt. Och anlednigen är faktiskt bara av ren lathet. Det är så jävla skönt att slippa få ont i ögonen framåt kvällen, eller när det rinner när det blåser, det är så skönt att kunna peta, och det är så fantastiskt underbart att slippa remova allt. Nu ska huden få andas och bli faboulus till våren och sommaren. och på fest är det så klart kaklat och spacklat som gäller. Jag menar herre gud, det är fortfarande jag som talar samt att rom skapades inte på en dag! För att jag inte ska gå back som fåfäng så får jag väl satsa mer på håret. Om man nu kan det.

Jag vet att J skrattar nu, förklarade mina planer för honom och responsen var "HAHAH jaha ännu en fas" Sen tog han mitt vattenglas och svalde nästan ett hårstrå. Ha, right back at you!

Och jag vet att min chef kommer att tro att jag är sjuk. En gång använde jag inte kajal vilket fick följden av att han trodde jag var förkyld?!!

Så imorgon har jag väl lepra då.

Jaja, jag försöker väl mig på den här fasen ett tag...det kan ju inte skada i alla fall, det värsta som kan hända är väl att jag råkar gå in i alla ex på en och samma dag.

Saker jag längtar efter.

Ett par öl med Sara
Vårväder där skinnjackan får vädras
Pengar
Nya lägenheten
Anna-Karin
Självläkning
Längre hår
En kisse
Inflyttningsfest
Mis 30 årsfest
Längre hår
Kvalitetstid med mamsen
Utvilade dagar
Självständighet som inte är intalad
Mer flärd
Inbäddad i kärlek
Att få pyssla

Ha en skön helg nu!

En helt vanlig tjej

Jag har plockat bort bajskorven nu.
Sara sa att jag fick en dag att vara brun och nere på. En dag var det sagt! Jag responderar bra till gränssättning.

Och hörni, tack för all skön pepping, jag blev mycket gladare!


Jag måste få dela med mig av en för mig intressant insikt.

Där jag kommer ifrån handlar mycket om att det ska se bra ut utifrån. och herregud, det gillar ju jag! Men baksidan med att som 80-talist blivit lite extra präglade av det här med "åstadkommande" är jag inte lika bekväm med.

Vi växte upp precis innan ord som "självförverkligande" och "bli den du är" sattes i bruk. Våra föräldrar hade det väl om än lite värre under sin uppväxt och har med säkerhet projicerat en hel del prestationsångest på oss runt 25.
Jag vet att det finns undantag, alla ni asjobbiga kollektivbarn med 70-talsbohemisk uppväxt som älskar att göra allt gemensamt, dela på bullar och bo trångt och i grupp kan bortse från detta.

Hursomhelst, vem har inte känt att det är underförstått att akademiker, normalviktig, bostadsrätt och barn runt trettio går hand i hand med att vara en lyckad person nowdays..? Och jo då, det kan jag väl till viss del skriva under på att jag själv också tycker. Det som är synd är att man inte la ner lite mer krut på att lyfta upp barn under mina barndomsår, lyfta upp deras speciella egenskaper och låtit dem växa. Innifrån och ut. Idag ska vi få cred utav vad vi åstadkommer, dvs utifrån och in. Finns väl solljus i det med kan jag tänka mig.

Men ändå. Jag har aldrig riktigt fått stöpa min egen form utan istället blivit stöpt i en. Och i och med det också aldrig känt att jag riktigt passat in, det har känts knöligt, varit för trångt eller varit för stort. Smitit åt runt halsen.

Den här tanken har också rullat igång en boll hos mig och fått mig att fundera på om det möjligen kan vara så att jag blivit uppmundrad att tro att jag är lite förmer än alla andra? Eller att jag bör sträva efter att framstå som det?

Vi är generationen som är fantastiska med fantastiska framtidsutsikter, vi kan studera till vad som helst, vart som helst, vi ska bli som våra välutbildade föräldrar eller kämpa för att inte bli som våra outbildade föräldrar. Vi har så många möjligheter och förutsättningar att våra egna jag handlar om allt annat än den egentliga personen.
(Jag vet att jag skyller allt på min uppväxt nu, men vi behöver inte jämföra den här bloggen med ett inlägg i DN, orkar inte hålla på att dra in fler sidoaspekter för att framstå som diplomatisk.)

Vi är lite bättre? Det låter väl grymt bra men hej och hå vilka näsbrännor man kan åka på när man blir sviken, eller inte får jobbet man sökte, för att inte tala om att bli satt på plats! Sånna grejer funkar inte att bearbeta för en människa som är förmer. Fallet blir så högt att nedslaget blir för hårt. Man är plötsigt både satt på plats och har misslyckats att vara den man tror att man är. Koflikt är ordet!

Tack men nej tack mamma och pappa. Vi är inte förmer, vi är precis som alla andra. Så låt oss ramlar från mitten så gör det inte lika ont. Och låt oss tycka att det är aaaasbra att göra små bra grejer.

Over and out-från en helt vanlig tjej.

Ungefär så här känner jag mig nu. Som en skön prick som nån har bajsat på. Och så går jag runt med den där skiten i ansiktet utan att fatta att det faktiskt går att plocka bort den..
Det är lustigt, jävligt lustigt att man alltid sätter på sig andras skit och sedan går runt och irriterar sig på att man har en bajskorv i nyllet. Man känner sig ful och värdelös. Ändå har inget förändrats sen igår, man är samma person.

Jag hade inte bajs i ansiktet i går.

Kom igen, kom, upp, kom ur!

Det vankas stor förkylning. Och det vankas oro. Ingen vidare kombo. I feel deppo. Utan peppo blir märta deppo. Vart är allt peppo som går in på riktigt i dessa dagar. Tryck in skiten, någon!!

Uffe sa en så bra grej igår. "Livet är ogenomförbart, men ändå måste man leva det."

Han påminde mig också vilken jävla komplicerad typ jag är, och jag sög åt mig som en svamp. För att det är sant. Ibland vill jag bara vara tio år och bli glad av en isglass. Eller tänka på att andra har det värre, och så vips kommer lyckoruset som ett prev på posten. Det funkar inte, kan det bero på att jag har eftersändelse?

Men nu ska vi inte ner i hålet, vi ska gå på de nya 5! Just det, har redan hittat på en hel del knep för att dribbla bort min egen hjärna i böket och i sörjan.

1. Skönhet lättar upp ett dystert inre.
2. Leende lurar ett purket sinne.
3. Sluta vänta och börja leva, stäng av mobil och mail.
4. Skratta och glädjs med underbara vänner.
5. Städa rent, bort och håll fritt från småprylar.

Fuck that shit tänker du.
Förvisso.
Men livet är ogenomförbart, man måste ändå leva det. Göra det bästa av situationen.

Och vafan, om en månad är livet i ett helt annat skede.

Kom igen, kom, upp, kom ur!

Alla fjärtars dag

Alla fjärtars dag!

Sitter och småfiser på jobbet.
Tänker inte delta idag, söker upp alla mina "hata alla hjärtans dag-kompisar" på facebook och beklagar mig över detta nypåfund, allt för att sälja godis och kort. "Jävla amerikansa skitdag!" "Patetiskt, kan man inte visa ömhet på alla årets dagar eller??"

Sen vet jag i min ensamhet att jag kommer bli lika white trash den dagen jag har någon att fira det med. Men tills dess tänker jag sitta här och småfisa. Så vet jag att det i alla fall är därför som ingen kommer nära.

Det här får mig osökt att tänka på otrohet.
Otrohet betyder ju att man inte är trogen ett löfte. Därför gillar jag inte otrohet.
Men varför lova varandra trohet?
Jag tror inte på det. Jag tror att man kommer att möta människor genom hela ens liv som man faller i kärlek med och sedan faller ur kärlek med. Man får en fin tid tillsammans och det gäller att suga ut så mycket som möjligt av nuet. Man kan lova att inte såra varandra och komma överens om vad det skulle kunna vara. Man kan lova att säga till innan man tänker gå vidare i livet.
Varför inte se det för vad det är, kärleken mellan älskare. Den kan väl få vara hur stark som helst i alla fall och den kan vara länge, länge!
Otrohet kanske inte är ens är ett tecken på att man inte älskar varandra längre. Jag tycker allt är så himla svart eller vitt idag. Det handlar om bekräftelse om stolthet och om ägande. Jag vet inte vart jag vill komma, antar att jag vill komma bort från det jag är rädd för. *Böket.

*Böket, ett samlingsnamn för dejtig, ångest, bete´sig och ha sig, agera?, vänta?, berg o dahlbana, kall värld, hård värld.

Hör upp systrar, hör upp!!

Låg och tittade upp i taket och filosoferade lite, försökte komma på någonting meningsfullt att leva för. Inget depp,men ni vet, sådär som man gör ibland.
Greppade tampong-asken och vad skådar mitt öga? Jo, viktig information!!!


"Obs, ny färg på rivbandet. Orange!"

Orange!!! Ibland är livet inte så dramatiskt som man tror. Och det kan vara himla skönt.

Söndag kväll och jag har inget annat för mig än att tänka tillbaka på min småkriminella bana.

När jag var 10 år snattade jag allt från torrfoder till duschkräm. Jag blev påkommen, men ingen anmälan gjordes. Det var en fas liksom och jag var i dåligt umgänge.

Vid 15 års ålder lånade jag Strindbergs Röda Rummet till ett skolarbete och lämnade aldrig tillbaka boken. Jag tappade bort den. Fick tio påminnelser och har sedan dess aldrig vågat låna böcker på stadsbiblioteket. Nu har det slutat skicka påminnelser, men jag kan fortfarande känna rädslan av att kronofogden en dag ska stå utanför min dörr.

Jag har snott ett glas på en restaurang med väldigt dålig service, samt ett askfat för snus. Det går nästan under den underbara kattegorin missförstå-sno. Dvs anta att det ingår.

Jag har ca fem teskedar och fyra gafflar hemma som jag är säker på tillhör jobbet. Det är dock ingen medveten stöld, och det ska lämnas tillbaka. Men mest för att det inte matchar mina övriga bestick.
Därtill har jag även ett litet paket salt som jag med säkerhet vet att jag inte köpt på egen hand.

Vi har ingen pappersåtervinning i huset så ibland har det hänt att jag bara ställt ut kartonger på innergården i förhoppning om att det ska förmulta av sig själv i regnet.
Jag vet att det är hemskt, men jag brukar tänka på att jag förmodligen minimerar branfaran?

Det var längesen jag köpte toapapper.
Men jag menar, vissa toaletter har ju bara för mycket rullar. Det är en estetisk åtgärd att fördela dem jämt.

Jag vill tillägga att jag inte ger mig på enskilda personer eller handikappsorganisationer. Jag är inte heller snål utan helt enkelt lite småkriminell.

Det låter sjukt trendig. Och ni hörde det hos mig först som vanligt.

Vafan

Har ju nästan glömt bort götgatan 2008!

Ni äter väl inget efter sju på kvällen, helst inte efter kl sex??
Ni fokuserar väl på er själva, er faboulisitet när ni går där och alla vänder blickarna, ni känner väl att "detta är MIN sommar"??

Well u should!!!

Inte en enda kommentar om Robert Wells frillan har jag fått, mitt ego är typ nere i botten och min vikt liksaså, och därför tar jag inte åt mig. Jag antar att ni är så fokuserade att ni inte har energi att ägna mig den boosten.. men herr Beppe och miss S, jag trodde mer om er!!

Med jävlig vänlig hälsning från M-några shottar rom senare. Och by the way, ordet kaxig är inne igen.

Tyra Banks och hennes trötta upptåg.

Tyra Banks. Hon har följt med under hela min 90-talsuppväxt. I mitt högstadie var det inne att vara lite mulatt sådär, och använda brun läpp penna som man sedan febrilt pudrade över. Man skulle ha rakt hår eller geleindränkta korkskruvar. Tyra hade allt och vi köpte hela paketet. Dagens Mary Kate Olsen.

Sen kom H&Ms underklädeskampanj och vi blev mer och mer följsamma. Tyra sög in, och uppmanade oss med sin blick. Hon gjorde Top model och sist något slags försök att bli nya Oprah. Och det gick väl inte så jättebra bra miss Banks?
Plötsligt hade människan åsikter också, det tog mig ett tag att anamma. Men sen kändes det intressant och jag måste medge att hon verkligen har inlevelse i det hon tar sig för.
Känn bara på: "Meredtih, youré still in the running towards becomming americas next top model" eller "Do u think i wake up looking like this every frikkin morning, im tellin u , im not honey!"
Och så ger hon publiken, the eyes...och viftar med pekfingret, liksom rullar huvudet i en fyrkant i äkta Rickie Lake-anda.
Nä du, någon Oprah blir du aldrig. Förvisso har hon uppfyllt en hel del kriterier som krävs för att bli Oprah, dvs en sargad barndom, weightgain, weightloss, hon är affroamerikan och har modet att visa sig osminkad i tv. Men Tyra girl, du glömde en grej. Att vara konsekvent.

Vad jag glorifierade hennes skönhet, det ouppnåbara. Den totala avsaknaden av hennes personlighet gjorde inget ont. Hon kunde bara fått vara tyst och snygg. Konsekvent ett kvinnoideal som ingen kunde leva upp till. Vi har dem väl alla, säskillt under de sköra tonåren.
Men nu har Tyra kommit på att hon inte kommer att vara ouppnåbar så länge till, kilona börjar sätta sig och påsarna under ögonen blir allt svårare att sminka bort. Inte så otippat att hon byter rikting, men för mig kunde hon lika gärna få försvinna och INTE "ställa sig på kvinnornas sida" . Vem försöker hon lura? Kanske den yngre generationen som inte lapat hennes fuckface utan gått direkt till Tyra talk show?

Nu bränner Tyra BH:n och uppmanar alla andra att gå i hennes fotspår. Och jag tänker för mig själv... Det ska jävligt mycket till innan jag bränner min bh för att få jämnställdhet. Kvinnor har bröst, det behöver således stöd. Om jag led av dig och dina ideal under 90-talet så kommer jag inte fortsätta genom att ha ont i ryggen och låta taxöronen gå i förtidspension.

Just fade Tyra, som så många av dina foundationsreklamer utlovar. Just fade away.

Fiffi?

Det här med att namnge saker och ting är ju löjligt roligt.

Allt nytt ska in för scanning och namnges. Pojkar får nicknames, och så även soffor, datorer och lägenheter. Det lutar åt att hela min svenska snart är utbytt till denna interna varumärkning.
Och det är ju inte bara jag som håller på. Jag tänker på alla orkaner och stormar som de senaste åren har fått en hel uppsjö (ha-ha) av nördsöta namn, norska meteorologiska institutet tex namnger i stort sätt alla extremväder och det var tydligen de som namngav våra stormar, ni minns väl Per och Gudrun. Låter ju som två bohemiska fritidspedagoger med utsvängda brallor, i love it!

En lista över namn som används sätts upp i förväg, och den vakthavande meteorolog som utfärdar varningen för extremt väder plockar helt enkelt nästa namn på listan. Och det går i bokstavsordning, och vartannat namn är kvinnligt, vartannat manligt.
Jag kanske skulle bli norsk vakthavande meterolog? "Ronny-regnet hotar oss i nordöstra svealand medans Håkan fortfarande drar in över väst. Under natten lurar Fiffi och Maggan strax under molnigheten men eftersom Micke ligger som ett mörkt täcke över Dagmar så blir det relativt lugnt och temperaturen kommer att ligga strax över nollsträcket." EY?!

Fantastiskt fyndigt, och vilken avdramatisering sedan! Och det är lite det som jag tror är grejen med att namnge saker som redan har namn.
Om man är jättekär så är det väldigt effektivt att direkt sätta namnet Börje eller Korven på vederbörande. Då lägger man liksom lite band på sig själv. Ett projekt som känns överväldigande blir genast mer lätthanterligt om du kallar det för Janne eller Kåldolmen.
Sen kan man piffa till fina saker i hemmet med ett litet nickname också. Min soffa heter ju Gregory och min kommande lägenhet Elaine.

Jag är på inget sätt en expert på att vara namngivare i det långa loppet, ty det är lika viktigt att svänga sig naturligt med nya namn som det är att hitta på dem. Uffe min kompis säger Russin-disco om Äldre som festar (typ Silja Line tillställningar), och Bengt om öl. Och han gör det lika naturligt som nyhetsuppläsaren som inte rör en min när hon förklarar hur mycket skog Stormen Gudrun har skövlat.

Mer nicknames åt folket, jag tror vi begöver det! Nu ska jag ut i det klara krispiga vintervädret utan snö. Vi kan kalla henne Penny. Penny låter ju otroligt krispigt.

Jag vet att mitt bloggande har haft en lågsäsong de senaste inläggen. Beror mycket på att götgatan 2008 redan är klart för min del, ny lägenhet är klart för min del. Och en hel del rynkor i pannan för andra saker lagt min kreativitet på hyllan. Men det betyder inte att jag glömt götgatan 2008 för det! Det kommer, jag lovar! Själv har jag kört en genväg och nojat mig till en exemplarisk vikt och det vet ju alla att det inte är hållbart i längden.
Det har varit lån, det har varit sjukt många extrapass (20 på en månad!) för att lägga undan pengar till sweet elaine. Det har varit en del tankeställare och livsval också.
Men i alla fall. Bort med allt tjafs och till det konkreta. Det som finns är en fin lägenhet som med största sannorlikhet är min om två månader, det som finns är lilla gubben i två månader till, dvs leva i nuet för, lilla gubben och jag kommer aldrig att leva ihop så som vi gör nu. Det som verkligen verligen finns är S. Tänk hur många huvudbryyyn jag lagt i knät på henne, och hur hon alltid lyckas lägga skulden på allt annat än mig, och så känns det bra. Som att vaggas in i tvåsamheten i ensamheten. Lite förhoppningar och mycket bitterhet. Och så förhoppningar igen. Alltid ordet förhoppningar innan punkten är satt. Och alltit, "det kommer att bli bra, du är bäst" innan punkten är satt. Och så många "varför kan det inte bara vara lätt"??

Det kan inte bara vara lätt, och jag vet att både du och jag är lite rädda för att det skulle vara lätt. För vår skull. Men jag har ju sagt att det finns annat att vara bekymrad över då, så jag är inte orolig. Vi kommer alltid att vara förberedda, rädda och fladdriga. Men det är alltid bra, innan vi sätter punkt.

Trygghet på telefon, i verkligheten och framför allt i nuet.

S betyder Sara, och Sara är liksom bara. Bra.

Det rimmade inge vidare.

Jag googlar på nervös, för nervös är vad jag är i dessa dagar. Det är mycket nu.


Hittade bästa tricket!

Man fokuserar på sin känsla, och försöker kommma på vart i kroppen nervositeten sitter. Är det i benen, i armarna, bröstet eller i magen? (I magen såklart, och lite i bröstet.)

Ok, sen ska man lokalisera rörelsen av nervositeten i kroppen, rör det sig runt runt, uppåt, eller neråt?

Lägg nu handen på känslan, ta ut den och vänd den upp och ner. Stoppa sedan in den igen och rör nervositeten åt motsatt håll! Dvs om nervositeten rör sig uppåt i magen så stryker du handen neråt. I ca en minut.

Tills någon på jobbet kommer på dig med att göra dessa suspektaq rörelser. Som i mitt fall idag.

Men det funkar faktiskt lite!

Spytt på en vägg? Nej

Kissat på dig när du var över 10 år? Ja

Förnekat förintelsen? VA? Nej

Följt "Skilda Världar"? Ja, slaviskt när det begav sig

Kommit på din mamma med att tjuvröka? Ha, nej.

Snott någons mobiltelefon? Ja

Varit medvetslös? Ja

Spytt i en krukväxt? Nej

Skjutit en älg? Nej

Gjort nåt du verkligen ångrar? Ja.

Röstat på Folkpartiet? Ja

Anmält dig på Arbetsförmedlingen? Nej

Fått jobb via Arbetsförmedlingen? Har någon fått det? Förutom S

Varit på anställningsintervju? Ja

Blivit full på ett släktkalas? Blitt full för att kunna gå på släktkalas snarare

Varit full på julafton? Alltid, det går fortare så.

Varit nykter på nyårsafton när du var över 15 år? Nej

Slagit sönder en TV? Nej, men två fjärrkontroller (iinan jag förstod att de går på batteri)

Prenumererat på Vecko-Revyn? Ja, två ggr.

Gått på Friskis & Svettis? Ja, går!

Hävdat att kvinnor inte kan köra bil? Nej, bara att jag inte kan.

Åkt ambulans? Tror inte det

Åkt in på akuten? Nej, men har alltid velat. DRAMA!

Gillat Take That? Såklart

Gjort nåt riktigt olagligt? Ja

Blivit ihop med nån du träffat på Lunarstorm? HAHA, nej.

Snytit dig utan näsduk på offentlig plats? Nej

Snytit dig i något annat än en näsduk? Ja, en gång var jag tvungen att snyta mig i en raggsocka.

Läst en roman av Ulf Lundell? Nej, eller? Jag blandar alltid ihop Jan Goillou och Uffe.

Läst på universitetet? Ja, en snabbis.

Färgat håret blått? Nej

Blivit polisanmäld? Nej

Slagit ner någon? Ja, min bror när jag var 14

Skämts över dina föräldrar? Är detta en fråga?

Skämts över din bästa kompis? Nej

Skämts över dig själv? Varannan dag

Hånglat med en brat? Aldrig

Spytt av dålig mat? JA

Tyckt att detta quiz skall avslutas nu? Nej, men jag antar att det är dags.

Fyller du ut tid på jobbet nu? Ja

Skrev du den näst sista frågan själv? Ja

Hejdå.

Jobbet...

Jag: Välkommen till ****

Han: Ja hejsan, jag skulle vilja bli kopplad till Utlösningen, tack.

Jag: Utlösningen?

Han: Ja, har ni någon som kan hjälpa mig med utlösningen?

Jag: Eeeh... Ett ögonblick.

* Jag samlar mig och fortsätter*

Jag: Jag vet inte riktigt om du har kommit rätt...

Han: Vart har jag kommit då?

Jag: Ja, inte till Utlösningen i alla fall, det här är ****

Han: Så du menar att ingen kan hjälpa mig med utlösningen på ert företag??

Jag: Jag är rädd för det... vilken avdelning menar du egentligen?

Han: De som obmesörjer utlösningen. (Låter irriterad)

Det här är alltså inte ett skämt....

Jag: Jag är ledsen, vi kan nog inte hjälpa dig med utlösningen.

Han: Hepp, ok tack hej.

Jag: Eh, eh..lycka till!


Känner mig fortfarande brydd...

Då går vi...

En natt låg jag på magen i min egen ångest. Den ena handen omfamnade kudden, och de två skulle komma att mötas på undersidan. De omfamnade varandra och jag tänkte, det är bara vi. Alltså jag.
Monologen fortsatte.
Vi kommer att möta världen och försöka leva med den. I perioder kommer vi göra lyckade val, vi kommer känna oss starka och oslagbara. Känslan av att vi står enade och att ingen kan skilja på oss växer sig fast, tills något kapar mina händer itu. Men kom då ihåg att lägga dig på mage och låta händerna mötas under kudden, håll i och rid igenom.
Den där känslan av att något vänt mig ut och in och att hela världen är salt och jag ett stort sår kan ingen rädda mig ifrån. Det kan bara jag.
En ensamhet så stor att jag pumpas utåt från innåt vid blotta tanken.

Det är konstigt att någon annan kan komma att dölja så mycket av ens rädslor när samma någon kan vända en ut och in. Vad är sanning och vad är lögn. Ingenting. Och ungefär ingenting är vad som borde beröra mig och jag skulle gå och tänka på det här hela dagarna. Det går ju inte.

Så vi lever på nu. Och möts under kudden.
Du är samma människa som igår, men kanske inte som imorgon. Men inte är du sämre, snarare mera, närmare och visare.

Vi möts under kudden och håller om varandra, påminner varandra.

Hann jag någonsin njuta och tycka om dig så mycket som jag hade planerat?
Allt jag ordnat och tänkt, den inhägnade stoltheten som skulle komma. En fin liten vän att hålla i handen, i blåst och kyla skulle du komma att värma mig. Och alla gånger jag frös så glömde jag att du skyddade mig. Vi tänkte framåt, vi tänkte aldrig på just nu. På att man kunde tända ljus och vara nöjd med det lilla. Men du ska veta att jag tycker om dig, lilla lilla etta. Nu har vi några månader kvar, och även om vi ska lämna varandra så vill jag bara vara med dig den sista tiden. Tack för allt damm, allt oisolerat ljud, den äldsta dörren i världen och den trånga duschen. Tack för unken stank och hål i väggen. Du är den bästa ettan någonsin. Vi kommer att mötas igen, men du kommer aldrig att bli så fin som du är nu. Tänk att du skulle få bära en tre-sittssoffa, cashmerefiltar och ittla-vinglas. Jag önskar dig all välgång, förhoppningsvis en helrenovering, och mycket sex i vardagsrummet. Hej då lilla gubben. Och hej Hägersten!

Götgatan 2008 del 2!

Hur går det med Götgatan 2008 mina vänner?

Okej, man trillar dit, nallar på nåt olämpligt och känner att man likväl kan hetsäta sig genom fasen eftersom man ändå har misslyckats med sin karaktär. Men icke!
I Götgatan 2008 betyder nederlag=fortsättning. Jag kan inte hålla på att kontrollera era misstag men jag kan få er på banan igen! Okej, så första veckan gick sådär, ger man upp för det? Sover Dolly Parton på mage??

Som de säger. Man tar sig ett återfall, man får dem inte. Och nu är det du som ser till att sätta dig rätt på banan igen för ingen annan kommer att släpa dig dit. Ja, jag är god, jag tillåter misstag, men inga ursäkter, inge jävla gnäll. Ren och skär devotion vill jag ha! I gengäld kommer här några tips som kommer att hjälpa dig på vägen uppför Götgatan 2008.

1. Ät mat som du bajsar mycket och bra av. Exempel på sådan mat är, linfrön, torkad frukt, fiberberikat bröd, fullkornsprodukter, baljväxter så som böner. Försök att lev ett avslappnat liv som främjar bajsväsendet.

2. Drick kaffe, det mättar och gör dig lite speedad....med andra ord, du förbränner.

3. Håll din mentala bild vid liv, förnya den ibland rent konkret med hjälp av bilder och nerskrivna budskap och mål, googla på fina sommarkläder som du bör vara minst fem kilo lättare i.

4. Inse att du gott och väl duger precis som det är nu, allt annat är ett sort plus! Om du accepterar din nuvarande situation så kommer du att klara detta mycket bättre. Misstaget jag gör är att jag tror att jag är smalare än vad jag gör (Jag har en mycket god om kanske för god självbild), så sen när jag väl ser mig på bilder eller tvingas konfronteras med verkligheten blir målet sååå mycket längre bort.

5. Loveboosta dig själv, unna dig själv tulpaner, nytt läppglans, take away kaffe på promenaden. Behandla dig själv som att du var värd att få bli den du vill vara!

6. Jag tänker inte säga ta trapporna istället för hissen. Jag säger, ät lite mindre istället. Lathet är inte alltid en synd.

7. Fokusera inte så mycket på mat, skaffa andra projekt. Eller bli kär, olyckligt kär, dejta flera, grubbla och stressa. Det låter ju helgalet, men jag loosar flera pannor i veckan på sånt, sen kan man ju fråga sig om det är sunt eller inte?

8. Jag vet att det snackas mycket om yta och framgång, att det går hand i hand. Men till 50% ligger framgången som kommer av utseendet i att bäraren är medveten och i fas med sig själv.

9. Sötsugen? Micra skumbananer på tio sekunder och ät med gaffel, är du kåt äter du med fingrarna.

10. Hur mycket vill du gå där?

Götgatan 2008. Vecka 1 är avklarad. Skriv och berätta hur det går!

Saknade vinterland

Klockan är 08.43 den 11 januari. Jag har redan börjat längta till våren.
Igår natt låg jag och tänkte på den riktiga vintern, då snö var så självklart och kylan gjorde det omöjligt att vara vacker utomhus. Men vad spelade det för roll, det fanns annat att hänge sig åt. I alla nedförsbackar slirade man i sina graningestövlar, vi red på nordsvenskar och åkte spark till skolan. Jag och min bror kunde hoppa från balkongen ner i snödrivorna och pappa var tvungen att ta snöslungan för att kunna ta bilen till jobbet. När jag gick till Ida efter fritids snöt jag in, snoret frös till is och himmelen var becksvart. Redan från kl fyra på eftermiddagen. Vi höll till i upplysta hobbyrum eller gjorde snöänglar. Ida slickade sig alltid om munnen två varv utan att förstå att läpparna bara blev torrare av det. Och Hanna bad mig alltid sluta säga "Herre Gud", hon påstod att det var onödigt att kalla på gud i onödan. Där låg vi omhuldade av bävernylon och faktiskt värmande snö, försökte leka tre. Det gick aldrig bra. Oftast var det bara Ida och jag. Hennes mamma följde ibland med mig hem, det var en sträcka på tio meter och vi skiljdes åt utanför Rune.
Hon vinkade av mig och stod kvar en stund ty jag var alltid lite mörkrädd, precis som idag. Jag vände mig om i min stora pälsmössa, en sån man knäpper under hakan..och hon stod alltid kvar. Det är ett ganska starkt minne, för ett hem blev till ett annat, fyllt av kärlek båda två men ack så olika.
Aldrig att jag hann längta efter våren, för det tog tid för snön att smälta bort. Men när det ljusnade kom gräset grönare än någonsin. Och ljuset, det norrländska ljuset förlät allt gånget.
Det är morgon den 11 januari, jag ser grått gräs längre fram, och jag längtar redan efter grönt.

Under uppbyggnad!

Okej, förklaring är överflödig. Magen är detsamma.
Misstolka mig nu inte och börja tjafsa om att jag gnäller över spilld mjölk eller saker som nojor och ätstörningar. Det här handlar om ett helt vanligt svenneprojekt.
Beach 2008. Fast för mig handlar det mer om Götgatan 2008. Jag går oftare där i snygga outfits än trippar runt i bikini på sveriges stränder. Jag vet inte ens vart man kan bada i Sthlm utan att få båtmotor-olja eller alger på sig.
Så lets Götgatan 2008 begin!

Hur gör vi?

Vi äter gott och fett men måttligt, mycket måttligt. En frukost kan absolut bestå av vitt bröd med extrasaltat bregott, men då är det EN macka som gäller.
Vi snusar och dricker rödvin, där behövs ingen måtta. Knappt några kalorier. Men bara för att man ska orka träna så drar vi ner vinkonsumtionen en aning.
Ingen mat efter kl 19.00. Kanske ett av det viktigaste momenten.
Massa gympa och annan motion, promenader med bra musik i lurarna. Det måste vara roligt. Man unnar sig alltid ett glas vin efter träningen samma kväll. Belöning är viktigt.
Belöning sker också i form av fåfänga. Tillåt dig att bli extra fåfäng, färga håret och rita upp snygga klädkombinationer i block. Go nuts! Sålänge du inte nallar i kylen.
Sockerärtor är gott! Make a mental note.
Bli under inga omständigheter proppmätt, vi jobbar mycket med ordet "nöjd" Och nöjd är en känsla som behöver en extra tanke eller två innan du bestämmer dig.
Jag är inte så mycket för godis så det kommer att slopas helt.
Ingen våg, eller jo...en gång i månaden...men inte förns man känner att det första kilot lossnat. Vi ska inte bli knäppa, vi ska hålla fokus därför är det också viktigt med ett realistiskt mål. Jag vill bli lite lättare och himla mycket starkare. Synligt.
Den mentala målbilden är långt hår, snygg sommarklänning och gåendes på Götgatan.

Skriv upp er i kommentarsfältet så lovar jag att peppa er och mig själv veckovis.
Jag kan allt om det här.

yours truly.

Torbjörn and the citizens!

Min kära kollega har plötsligt bestämt sig för att dyka upp och jobba några ströpass då och då. Hoppas hon inte sliter ut sig bara, hon har redan klagat på slitna armbågar? Människan har varit julledig i tre veckor!
I alla fall, denna sporadiska avlösning ger mig faktiskt några extra timmar på egen hand vilket jag som utlovat börja spendera på hälsan 2008. Jaharå, igår stegade jag in på friskis och svettis, med noll prestige men med stora förhoppningar om att ändå vara snyggast där. Katjing, stämde såklart.
Väl i kassan sa jag att jag ville ha ett årskort med autogiro, det gjorde en kreditupplysning på mig och ville att jag skulle fylla i en himlans massa papper. Jag menar, hur komplicerat kan det va? "Ja friskis, jag lovar at inte idka bedrägeri mot er fantastiska verksamhet för allmänheten." Sen frågar kassörskan vilken årsinkomst jag har, haha....jag räknade där och då ut att den bör ligga på ca 250 000. Mellan tummen och pekfingret såklart. Jag menar, om jag skulle jobba mina nio timmar om dagen och ta varenda fittpass som kom i min väg, aldrig vara sjuk eller ha semester. Då skulle jag inte ha behövt känt att det var den vitaste lögnen i manna minne. Men nu var det så, och friskis litar på folk. På friskis är man ärlig, satt och präktig. Hur kunde hon gå på det?

Jag började lägga märke till en adoptivmammas fuktiga flämtningar i min nacke där jag stod med alla mina papper, hennes kinesiska söta odågor ville gå till lekrummet och mamman hade tänkt att trycka in ett medelpass i sitt förmodligen tighta schema. Maken till irriterande blickar får man leta efter! Hon stönade och pustade, tittade på mig som att jag bar på pesten. Eller förmodligen var det den där blicken som säger "lilla gumman, jag är mamma och har förtur...flytta ditt beniga ärsle så jag kommer fram och förbi." Im telling you!.
Men jag som sett alldeles för mycket på sex and the city det senaste månaderna intog genast rollen som Samantha och skrev mina underskrifter långsammare än någonsin.

Sen var det dags för medelpass med Torbjörn. Jag satt bland de andra fula, korta och satta. Ok, några tighta fotbollstjejer med stora pärlörhängen fanns förvisso. Där och då fick man helt enkelt köra på rehab-atityd. Jag gör det ibland, om man känner att man inte passar in, eller är för bra för lokalen så låtsas man helt enkelt att man blivit påkörd av en bil eller voltat i skidbacken, och nu är det dags för lite billig träning för att stabilisera upp musklerna. Där och då funderade jag också på vem den där Torbjörn var, vilken man i 35 års åldern kör medelpass i röda cyckelbyxor klockan tre en måndag? Vad han han råkat ut för, kan man undra?

Sen kom en lång ranglig man i 70 års åldern iklädd senapsbruna akrylliknande chinos med pressveck (ni vet pensionärstyger är tunga och statiska, aldrig bomull).
Därtill hade han en röd friskiströja och bruna ecco-skor. Han var flint med undantag för sporadiska hårfläckar, ja han såg ut som en söt korsad rashund. Min fasa över hur långt friskis dragit det här med "träning för alla" gav sig till känna. Är det här Torbjörn??

Lyckligtvis så var rashunden bara värd och tog emot lapparna. Väl därinne kom Torbjörn, om man slår upp ordet frisk så måste det finnas en bild på Tobbe där. Herre gud, han skulle inte sluta le om man så körde över honom med en gräsklippare och sedan asfalterade över hela hans rödbeklädda outfit. Han var övertygande måste jag säga.
Och det var kul, Torbjörn, det var kul. Visst halkade han några gånger i sitt eget svett och visst kände jag pruttlukt från några deltagare under sit upsen, visst störde jag mig på kinesungarna i lekrummet bredvid och mamman ständiga tillsyn, men besides from that så blev jag sådär löjligt glad och på rätt väg i livet-rusig efteråt.

Det var ungefär som jag trodde, en lagom dos störmoment och en stor skopa oxyticin.
Ja gott folk, jag gillar friskis.

ta bort, blockera.

Jag bryter ihop.

Det finns tre enormt osexiga saker här i världen.

Innombordsuppstödningar där luften man sedan andas ut luktar mamma scan kyclingköttbullar.

Ljummen bajslukt.

Smileygubbar på msn!!!!!!

De två första kan man inte alltid bespara sina medmänniskor, men den sista kan ni väl för fan bara lägga av med!?
Första gången jag blev avtänd var när jag såg en sån där vanlig gubbe som ler. Det tog nog ett år innan jag kunde ta personerna som slängde sig med sådana gubbar på allvar.
Samma sak med de där som blinkar. Men då var jag ju ändå lite uppvärmd.
Det finns nu ett register där man kan välja bland de vanligaste typerna av gubbar på msn, den förvånade, den gråtande, den oroliga, den försynta, den jätteglada och sist men inte minst den med solglajjer.

Och jag har tagit er alla i min famn, jag dömmer inte jag avskyr inte.
Men vi stannar här, snälla. Visst stannar vi här?

Inga gubbar som kramar varandra eller nattar varandra, inga gubbar som tröstar eller pussas. Giv mig även ro för pingu liknande vinkande varelser eller björnar som väntar på en kram med "söt uppsyn".

Jag må vara flickebarnet som inte fick leka med lego eller andra 80-tals moderniteter. Jag ägde endast designade träleksaker. Jag må vara skadad. Men jag vet att det är många medsystrar med mig som ropar efter ett gehör. Ett gensvar från er män i 30 årsåldern som verkar tro att det är legitimt att göra så här mot oss. Att tro att dessa gubbar är en genväg för att ha "halva inne" gör mig nästan upprorisk. Jag kan tala om för er att om jag så mycket som ser en vinkande pingu i min msn ruta igen så finns det inte mycket inne att komma till. Och skickar du sedan en orolig gubbe som kliar sig i huvudet följt av ett för stort tecknat frågetecken så kommer jag göra som sååå många andra av mina medsystrar. För det vet ni väl. Det heliga msn mantrat. Först ta bort. Och sen blockera.

Msn är fantastiskt, i slutändan.