Bluff

Ta mig, använd mig, gör vad som helst med mig. Men ta mig up, up , up!

Mitt jobb gör mig på helspänn, uppskruvad, stissig, frusen och nervös. Helt plötsligt är jag uppe till tolv på nätterna, hinner se sex and the city på trean, hinner möblera om, sätta upp tavlor och skura toaletten på det sättet som sig bör.
Jag vet inte om det är bra, jag vet inte om det är ett förstadie till mental påfrestning.

Ända sedan jag var liten och hörde dåligt, jag sa "va" ungefär en gång i minuten, och ända sedan jag var liten och gick på kvartsamtal där lärarna förklarade mig som en aningen drömmande, okoncentrerad och frånvarande, och ända sen jag var liten och höll andan så länge att jag svimmade och slog i bakhuvudet så har jag haft en latent känsla av att jag förmodligen är lite, lite efter. Fast inte allmänt korkad, utan mer borta, tankspridd och långsam.
Och saken blir ju inte bättre av att varje gång när någon försöker lära mig någonting nytt så tänker jag på allt det här, istället för att lyssna och ta in. Därför ser jag till att lära mig saker i efterhand, på egen hand och det kan ni ju tänka er själva hur bra det blir.

I skolan, "jag går hem och försöker läsa mig till vad föreläsaren säger, i lugn och roooo"

Chefen ger mig ett uppdrag och jag fattar ingenting, då frågar jag inte...nä för då kommer han att inse att jag är en bluff. Så jag tänker att om jag bara nickar och verkar ha koll och kör på så får misstaget som kommer som ett brev på posten av en sådan handling bli det som får mig att fatta vad jag egentligen borde ha gjort från första början.

Det knepiga är att jag innerst inne vet att jag är brilljant på många sätt och vis, men den där nyckeln till den känslan slarvar jag bort när jag inte når resultat med jämna mellanrum....

Och nu har jag fått en liten befodran, jag ska förmodligen få ett litet ansvar för en ganska omfattande och viktig del på jobbet. Det känns jättekul, det känns som ett steg up från det första steget där jag nu stått alldeles förlänge. Men samtidigt så börjar det surra i huvudet, jag börjar tänka på att jag är frånvarande, jag börjar tänka på att jag är lite puckad och jag börjar oroa mig för hur det ska gå..om det kommer att gå. Om de kommer att inse att jag är en bluff nu när jag gör lite mer avancerade saker.
Det är alltid lättare att gå från bluff till inte bluff.

Jag läste i metro i morse om hur viktigt det är att vara lycklig på jobbet. 55% tycker att det är sådääär på jobbet, 22% hatar sitt jobb. Det vi blir lyckliga av är resultat och relationer. Lyckan av att nå resultat ger oss en kick och vi vill se att det vi gör får betydelse, trots det är den känslan som vi får av att nå resultat inte så långvarig. Vi behöver nå dem ganska kontinuerligt och samtidigt ha bra relationer till våra kollegor. Dåliga relationer ger dåliga resultat, bra relationer ger bättre resultat. Jag tycker att det är en ganska självklar analys men ändå otroligt viktigt att tänka på. Och jag vill nå resultat, känna att det jag gör är meningsfullt, att folk är i behov av mig och jag kan serva dem. Och jag vill att folk ska ha förtroende för mig, att jag kan.

Jag sitter här och funderar på hur jag ska vända på mina tankar.

En weekend i Ösd hos H.

Östersund. Vackert, stort, inskränkt, fula människor, inga invandrare, gå med stavar, vänlighet, "sportigt", mysbyxor, spakliniken, frost, lila himmel, röd himmel, gul himmel, lugna skator, efterblivna skator, bilbatteri, resa utan plattänger för att det finns där.

Saker man hör i Östersund.

"Men gu va härligt" Sägs av alla åt i stort sätt allt som inte är negativt.

"Dra in tofsarna så jag kommer fram och förbi!" H kör nästan på en hundägare med sina två små vita hundar.

"Se på pärlbandet som bildas av lamporna på bron"

"Pip" Sms

"Gu va härligt"

"Äta tacos" Uttalas Takos. (Man äter takos typ jämt när man ska mysa i Östersund)

"Verkligen jättehärligt"

"Jag tänkte vi skulle öppna det sydafrikanska." Ett vin som H spart på så länge jag känt henne.

"Pip" Sms

"Om vi skulle möta en man som heter Björn nu, kan man säga att vi mött en Björn då?" Jag undersöker björnfaran i skogarna.

"Jag är faktiskt inte så fåfäng längre" Jag intalar mig själv och H att jag visst passar in i en by för ett ögonblick.

"Man tappar liksom tidsuppfattningen när man hånglar" H

"Om vi skulle gå förbi en man som heter Sten nu, kan man säga att vi har gått förbi en sten då?" Jag drar det för långt.

"Pip" Sms

"Men det va mig ett jävla sms:ande.."

"Men du är ju mitt hjärta" H och jag, alltid.