Saknade vinterland

Klockan är 08.43 den 11 januari. Jag har redan börjat längta till våren.
Igår natt låg jag och tänkte på den riktiga vintern, då snö var så självklart och kylan gjorde det omöjligt att vara vacker utomhus. Men vad spelade det för roll, det fanns annat att hänge sig åt. I alla nedförsbackar slirade man i sina graningestövlar, vi red på nordsvenskar och åkte spark till skolan. Jag och min bror kunde hoppa från balkongen ner i snödrivorna och pappa var tvungen att ta snöslungan för att kunna ta bilen till jobbet. När jag gick till Ida efter fritids snöt jag in, snoret frös till is och himmelen var becksvart. Redan från kl fyra på eftermiddagen. Vi höll till i upplysta hobbyrum eller gjorde snöänglar. Ida slickade sig alltid om munnen två varv utan att förstå att läpparna bara blev torrare av det. Och Hanna bad mig alltid sluta säga "Herre Gud", hon påstod att det var onödigt att kalla på gud i onödan. Där låg vi omhuldade av bävernylon och faktiskt värmande snö, försökte leka tre. Det gick aldrig bra. Oftast var det bara Ida och jag. Hennes mamma följde ibland med mig hem, det var en sträcka på tio meter och vi skiljdes åt utanför Rune.
Hon vinkade av mig och stod kvar en stund ty jag var alltid lite mörkrädd, precis som idag. Jag vände mig om i min stora pälsmössa, en sån man knäpper under hakan..och hon stod alltid kvar. Det är ett ganska starkt minne, för ett hem blev till ett annat, fyllt av kärlek båda två men ack så olika.
Aldrig att jag hann längta efter våren, för det tog tid för snön att smälta bort. Men när det ljusnade kom gräset grönare än någonsin. Och ljuset, det norrländska ljuset förlät allt gånget.
Det är morgon den 11 januari, jag ser grått gräs längre fram, och jag längtar redan efter grönt.

Under uppbyggnad!

Okej, förklaring är överflödig. Magen är detsamma.
Misstolka mig nu inte och börja tjafsa om att jag gnäller över spilld mjölk eller saker som nojor och ätstörningar. Det här handlar om ett helt vanligt svenneprojekt.
Beach 2008. Fast för mig handlar det mer om Götgatan 2008. Jag går oftare där i snygga outfits än trippar runt i bikini på sveriges stränder. Jag vet inte ens vart man kan bada i Sthlm utan att få båtmotor-olja eller alger på sig.
Så lets Götgatan 2008 begin!

Hur gör vi?

Vi äter gott och fett men måttligt, mycket måttligt. En frukost kan absolut bestå av vitt bröd med extrasaltat bregott, men då är det EN macka som gäller.
Vi snusar och dricker rödvin, där behövs ingen måtta. Knappt några kalorier. Men bara för att man ska orka träna så drar vi ner vinkonsumtionen en aning.
Ingen mat efter kl 19.00. Kanske ett av det viktigaste momenten.
Massa gympa och annan motion, promenader med bra musik i lurarna. Det måste vara roligt. Man unnar sig alltid ett glas vin efter träningen samma kväll. Belöning är viktigt.
Belöning sker också i form av fåfänga. Tillåt dig att bli extra fåfäng, färga håret och rita upp snygga klädkombinationer i block. Go nuts! Sålänge du inte nallar i kylen.
Sockerärtor är gott! Make a mental note.
Bli under inga omständigheter proppmätt, vi jobbar mycket med ordet "nöjd" Och nöjd är en känsla som behöver en extra tanke eller två innan du bestämmer dig.
Jag är inte så mycket för godis så det kommer att slopas helt.
Ingen våg, eller jo...en gång i månaden...men inte förns man känner att det första kilot lossnat. Vi ska inte bli knäppa, vi ska hålla fokus därför är det också viktigt med ett realistiskt mål. Jag vill bli lite lättare och himla mycket starkare. Synligt.
Den mentala målbilden är långt hår, snygg sommarklänning och gåendes på Götgatan.

Skriv upp er i kommentarsfältet så lovar jag att peppa er och mig själv veckovis.
Jag kan allt om det här.

yours truly.

Torbjörn and the citizens!

Min kära kollega har plötsligt bestämt sig för att dyka upp och jobba några ströpass då och då. Hoppas hon inte sliter ut sig bara, hon har redan klagat på slitna armbågar? Människan har varit julledig i tre veckor!
I alla fall, denna sporadiska avlösning ger mig faktiskt några extra timmar på egen hand vilket jag som utlovat börja spendera på hälsan 2008. Jaharå, igår stegade jag in på friskis och svettis, med noll prestige men med stora förhoppningar om att ändå vara snyggast där. Katjing, stämde såklart.
Väl i kassan sa jag att jag ville ha ett årskort med autogiro, det gjorde en kreditupplysning på mig och ville att jag skulle fylla i en himlans massa papper. Jag menar, hur komplicerat kan det va? "Ja friskis, jag lovar at inte idka bedrägeri mot er fantastiska verksamhet för allmänheten." Sen frågar kassörskan vilken årsinkomst jag har, haha....jag räknade där och då ut att den bör ligga på ca 250 000. Mellan tummen och pekfingret såklart. Jag menar, om jag skulle jobba mina nio timmar om dagen och ta varenda fittpass som kom i min väg, aldrig vara sjuk eller ha semester. Då skulle jag inte ha behövt känt att det var den vitaste lögnen i manna minne. Men nu var det så, och friskis litar på folk. På friskis är man ärlig, satt och präktig. Hur kunde hon gå på det?

Jag började lägga märke till en adoptivmammas fuktiga flämtningar i min nacke där jag stod med alla mina papper, hennes kinesiska söta odågor ville gå till lekrummet och mamman hade tänkt att trycka in ett medelpass i sitt förmodligen tighta schema. Maken till irriterande blickar får man leta efter! Hon stönade och pustade, tittade på mig som att jag bar på pesten. Eller förmodligen var det den där blicken som säger "lilla gumman, jag är mamma och har förtur...flytta ditt beniga ärsle så jag kommer fram och förbi." Im telling you!.
Men jag som sett alldeles för mycket på sex and the city det senaste månaderna intog genast rollen som Samantha och skrev mina underskrifter långsammare än någonsin.

Sen var det dags för medelpass med Torbjörn. Jag satt bland de andra fula, korta och satta. Ok, några tighta fotbollstjejer med stora pärlörhängen fanns förvisso. Där och då fick man helt enkelt köra på rehab-atityd. Jag gör det ibland, om man känner att man inte passar in, eller är för bra för lokalen så låtsas man helt enkelt att man blivit påkörd av en bil eller voltat i skidbacken, och nu är det dags för lite billig träning för att stabilisera upp musklerna. Där och då funderade jag också på vem den där Torbjörn var, vilken man i 35 års åldern kör medelpass i röda cyckelbyxor klockan tre en måndag? Vad han han råkat ut för, kan man undra?

Sen kom en lång ranglig man i 70 års åldern iklädd senapsbruna akrylliknande chinos med pressveck (ni vet pensionärstyger är tunga och statiska, aldrig bomull).
Därtill hade han en röd friskiströja och bruna ecco-skor. Han var flint med undantag för sporadiska hårfläckar, ja han såg ut som en söt korsad rashund. Min fasa över hur långt friskis dragit det här med "träning för alla" gav sig till känna. Är det här Torbjörn??

Lyckligtvis så var rashunden bara värd och tog emot lapparna. Väl därinne kom Torbjörn, om man slår upp ordet frisk så måste det finnas en bild på Tobbe där. Herre gud, han skulle inte sluta le om man så körde över honom med en gräsklippare och sedan asfalterade över hela hans rödbeklädda outfit. Han var övertygande måste jag säga.
Och det var kul, Torbjörn, det var kul. Visst halkade han några gånger i sitt eget svett och visst kände jag pruttlukt från några deltagare under sit upsen, visst störde jag mig på kinesungarna i lekrummet bredvid och mamman ständiga tillsyn, men besides from that så blev jag sådär löjligt glad och på rätt väg i livet-rusig efteråt.

Det var ungefär som jag trodde, en lagom dos störmoment och en stor skopa oxyticin.
Ja gott folk, jag gillar friskis.