Det är en risk jag inte har tagit.
Skynket som ligger över mitt ansikte är det tyget som säger att jag inte kan.
Att jag inte kan sova, ge allt, använda min energi, älska, orka, arbeta, träna och skapa. Och jag vrider ansiktet åt alla håll men ser att allt är som vanligt, skymmer sikten av tron att jag inte orkar, eller att jag inte är. Ohja, jag ser allt och låter det ske.
Men nu klingar det gamla ut och ur mina fickor kommer det nya.
Jag kan se att livet är kort, jag kan se att jag tycker saker, och jag kan se att jag vågar. Vem säger nej? Mer än jag?
Det är en risk man tar att bli stött, att göra fel eller att bli sårad. Men jag kan se att livet är kort och att det där skynket bara tar en massa onödig tid.
