Några timmar senare och många tankar färre. Så blev det fler.
Hur jag lyckas vet jag ej.
Sitter inne och solen letar efter en anledning att ta mig ut.
Men jag har ont där inga andra når, och varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle mina vänner vara ute, och jag i det bitterbleka?
Det är inte knoppar som brister, det är själen som rivs.
Och när allt som inte spelar någon roll föds så öppnar jag hud, där har jag gjort ett rum och möböerat välkomnande. Allt som inte spelar någon roll och rivs har det rymligt hos mig.
Jag hittar ingen väg ut, inte ens en genväg. Men jag tänker:
Låt inte våren tveka, för visst gör det ont när knoppar brister,
i alla fall.
