Alla fjärtars dag

Alla fjärtars dag!

Sitter och småfiser på jobbet.
Tänker inte delta idag, söker upp alla mina "hata alla hjärtans dag-kompisar" på facebook och beklagar mig över detta nypåfund, allt för att sälja godis och kort. "Jävla amerikansa skitdag!" "Patetiskt, kan man inte visa ömhet på alla årets dagar eller??"

Sen vet jag i min ensamhet att jag kommer bli lika white trash den dagen jag har någon att fira det med. Men tills dess tänker jag sitta här och småfisa. Så vet jag att det i alla fall är därför som ingen kommer nära.

Det här får mig osökt att tänka på otrohet.
Otrohet betyder ju att man inte är trogen ett löfte. Därför gillar jag inte otrohet.
Men varför lova varandra trohet?
Jag tror inte på det. Jag tror att man kommer att möta människor genom hela ens liv som man faller i kärlek med och sedan faller ur kärlek med. Man får en fin tid tillsammans och det gäller att suga ut så mycket som möjligt av nuet. Man kan lova att inte såra varandra och komma överens om vad det skulle kunna vara. Man kan lova att säga till innan man tänker gå vidare i livet.
Varför inte se det för vad det är, kärleken mellan älskare. Den kan väl få vara hur stark som helst i alla fall och den kan vara länge, länge!
Otrohet kanske inte är ens är ett tecken på att man inte älskar varandra längre. Jag tycker allt är så himla svart eller vitt idag. Det handlar om bekräftelse om stolthet och om ägande. Jag vet inte vart jag vill komma, antar att jag vill komma bort från det jag är rädd för. *Böket.

*Böket, ett samlingsnamn för dejtig, ångest, bete´sig och ha sig, agera?, vänta?, berg o dahlbana, kall värld, hård värld.

Hör upp systrar, hör upp!!

Låg och tittade upp i taket och filosoferade lite, försökte komma på någonting meningsfullt att leva för. Inget depp,men ni vet, sådär som man gör ibland.
Greppade tampong-asken och vad skådar mitt öga? Jo, viktig information!!!


"Obs, ny färg på rivbandet. Orange!"

Orange!!! Ibland är livet inte så dramatiskt som man tror. Och det kan vara himla skönt.

Söndag kväll och jag har inget annat för mig än att tänka tillbaka på min småkriminella bana.

När jag var 10 år snattade jag allt från torrfoder till duschkräm. Jag blev påkommen, men ingen anmälan gjordes. Det var en fas liksom och jag var i dåligt umgänge.

Vid 15 års ålder lånade jag Strindbergs Röda Rummet till ett skolarbete och lämnade aldrig tillbaka boken. Jag tappade bort den. Fick tio påminnelser och har sedan dess aldrig vågat låna böcker på stadsbiblioteket. Nu har det slutat skicka påminnelser, men jag kan fortfarande känna rädslan av att kronofogden en dag ska stå utanför min dörr.

Jag har snott ett glas på en restaurang med väldigt dålig service, samt ett askfat för snus. Det går nästan under den underbara kattegorin missförstå-sno. Dvs anta att det ingår.

Jag har ca fem teskedar och fyra gafflar hemma som jag är säker på tillhör jobbet. Det är dock ingen medveten stöld, och det ska lämnas tillbaka. Men mest för att det inte matchar mina övriga bestick.
Därtill har jag även ett litet paket salt som jag med säkerhet vet att jag inte köpt på egen hand.

Vi har ingen pappersåtervinning i huset så ibland har det hänt att jag bara ställt ut kartonger på innergården i förhoppning om att det ska förmulta av sig själv i regnet.
Jag vet att det är hemskt, men jag brukar tänka på att jag förmodligen minimerar branfaran?

Det var längesen jag köpte toapapper.
Men jag menar, vissa toaletter har ju bara för mycket rullar. Det är en estetisk åtgärd att fördela dem jämt.

Jag vill tillägga att jag inte ger mig på enskilda personer eller handikappsorganisationer. Jag är inte heller snål utan helt enkelt lite småkriminell.

Det låter sjukt trendig. Och ni hörde det hos mig först som vanligt.