Jag har plockat bort bajskorven nu.
Sara sa att jag fick en dag att vara brun och nere på. En dag var det sagt! Jag responderar bra till gränssättning.
Och hörni, tack för all skön pepping, jag blev mycket gladare!
Jag måste få dela med mig av en för mig intressant insikt.
Där jag kommer ifrån handlar mycket om att det ska se bra ut utifrån. och herregud, det gillar ju jag! Men baksidan med att som 80-talist blivit lite extra präglade av det här med "åstadkommande" är jag inte lika bekväm med.
Vi växte upp precis innan ord som "självförverkligande" och "bli den du är" sattes i bruk. Våra föräldrar hade det väl om än lite värre under sin uppväxt och har med säkerhet projicerat en hel del prestationsångest på oss runt 25.
Jag vet att det finns undantag, alla ni asjobbiga kollektivbarn med 70-talsbohemisk uppväxt som älskar att göra allt gemensamt, dela på bullar och bo trångt och i grupp kan bortse från detta.
Hursomhelst, vem har inte känt att det är underförstått att akademiker, normalviktig, bostadsrätt och barn runt trettio går hand i hand med att vara en lyckad person nowdays..? Och jo då, det kan jag väl till viss del skriva under på att jag själv också tycker. Det som är synd är att man inte la ner lite mer krut på att lyfta upp barn under mina barndomsår, lyfta upp deras speciella egenskaper och låtit dem växa. Innifrån och ut. Idag ska vi få cred utav vad vi åstadkommer, dvs utifrån och in. Finns väl solljus i det med kan jag tänka mig.
Men ändå. Jag har aldrig riktigt fått stöpa min egen form utan istället blivit stöpt i en. Och i och med det också aldrig känt att jag riktigt passat in, det har känts knöligt, varit för trångt eller varit för stort. Smitit åt runt halsen.
Den här tanken har också rullat igång en boll hos mig och fått mig att fundera på om det möjligen kan vara så att jag blivit uppmundrad att tro att jag är lite förmer än alla andra? Eller att jag bör sträva efter att framstå som det?
Vi är generationen som är fantastiska med fantastiska framtidsutsikter, vi kan studera till vad som helst, vart som helst, vi ska bli som våra välutbildade föräldrar eller kämpa för att inte bli som våra outbildade föräldrar. Vi har så många möjligheter och förutsättningar att våra egna jag handlar om allt annat än den egentliga personen.
(Jag vet att jag skyller allt på min uppväxt nu, men vi behöver inte jämföra den här bloggen med ett inlägg i DN, orkar inte hålla på att dra in fler sidoaspekter för att framstå som diplomatisk.)
Vi är lite bättre? Det låter väl grymt bra men hej och hå vilka näsbrännor man kan åka på när man blir sviken, eller inte får jobbet man sökte, för att inte tala om att bli satt på plats! Sånna grejer funkar inte att bearbeta för en människa som är förmer. Fallet blir så högt att nedslaget blir för hårt. Man är plötsigt både satt på plats och har misslyckats att vara den man tror att man är. Koflikt är ordet!
Tack men nej tack mamma och pappa. Vi är inte förmer, vi är precis som alla andra. Så låt oss ramlar från mitten så gör det inte lika ont. Och låt oss tycka att det är aaaasbra att göra små bra grejer.
Over and out-från en helt vanlig tjej.
