Det vankas stor förkylning. Och det vankas oro. Ingen vidare kombo. I feel deppo. Utan peppo blir märta deppo. Vart är allt peppo som går in på riktigt i dessa dagar. Tryck in skiten, någon!!
Uffe sa en så bra grej igår. "Livet är ogenomförbart, men ändå måste man leva det."
Han påminde mig också vilken jävla komplicerad typ jag är, och jag sög åt mig som en svamp. För att det är sant. Ibland vill jag bara vara tio år och bli glad av en isglass. Eller tänka på att andra har det värre, och så vips kommer lyckoruset som ett prev på posten. Det funkar inte, kan det bero på att jag har eftersändelse?
Men nu ska vi inte ner i hålet, vi ska gå på de nya 5! Just det, har redan hittat på en hel del knep för att dribbla bort min egen hjärna i böket och i sörjan.
1. Skönhet lättar upp ett dystert inre.
2. Leende lurar ett purket sinne.
3. Sluta vänta och börja leva, stäng av mobil och mail.
4. Skratta och glädjs med underbara vänner.
5. Städa rent, bort och håll fritt från småprylar.
Fuck that shit tänker du.
Förvisso.
Men livet är ogenomförbart, man måste ändå leva det. Göra det bästa av situationen.
Och vafan, om en månad är livet i ett helt annat skede.
Kom igen, kom, upp, kom ur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar