Årskrönika 2007

2007 var året då jag slutförde en suspekt utbildning som jag inte har en aning om jag kommer att spinna vidare på. Det var också året då jag åkte iväg till Bulgarien med J, insåg att det här är nog sista året jag kommer att pressa så hårt. 2008 kommer de första ålderstecknen har jag tänkt.
Innan vi åkte hem fick jag en hink vatten på mig av hotellgrannarna ovanför, min tolkning av Lionel Richis "Hello" är tydligen inte uppskattad överallt. Jag förstod ingenting, och blev som vanligt inte ens arg. Men J visste bättre och hotade genast med stämmning och att tala med receptionisten, vilket så också skedde.
Den sommaren var på många sätt faschinerande, jag återförenades med en kärlek och var i en fantasivärld innan det hela några veckor senare rasade med buller och med bång. Hjärtesorg. Men det gick förvånansvärt bra och fortsätter att gå bra. Jag flyttade in hos H och levde ett hårt men roligt liv som kantades av mycket festande och sommarjobb. H kom hem vid femsnåret på morgonen med lysdioder hängande runt halsen som hon dansat sig till på Patricia medans jag låg med sovmask för ögonen och öronproppar för att kunna fullfölja min plikt som vaktmästare. Vaktmästaren som var olyckligt kär var sommaren 2007:s signum. Men det blev bättre. H flyttade ut och upp till norrland och jag fick äntligen bo själv i lilla gubben som vi döpte H:s lägenhet till. Lilla gubben var min vän hela hösten, vi umgicks många mörka kvällar och rådgav varandra om nya tyger och gamla möbler. En dag fik jag utmana mig själv och låta J flytta in. Han var kvar i en hel månad och trots att vi nog båda led en aning så klarade vi oss helskinnade med endast ett stort utbrott. I efterhand var det ett fruktansvärt komiskt bråk som jag skulle döda för att få se igen. Hemskt var det också men renande och mer som ett uppvaknande för min del.
Några nya män i skor lämnade sina strumpor, en del lämnade mer. Fler lämnade mycket mindre. J klagade ofta på mina tyger och efterfrågade riktiga möbler i lilla gubben och som den lärjunge jag är slutade jag upp med att dölja och göra riktiga investeringa. Det går igen i mycket. Tack!
S värmde mina axlar med många långa luncher och fantastiskt renande och klara samtal.
Familjen gjorde en flyttningsrokad, alla bor nu på varsina ställen men allt känns närmare och bättre än någonsin. I alla fall med dem med bodsband. Ingen nämd ingen klämd.
Pappa lämnades ensam i min lägenhet och spikade upp spikar i köksskåpet utan att fråga men om man samtidigt sätter det i propotion till att han glömde mig i en barnvagn på kiosken när jag var tre veckor gammal så får man vara glad och tänka att värre saker skulle kunna ha hänt på tre timmar.
Världen utanför skakades av ungdomsvåld, kris och krig. Men det handlar inte den här bloggen om så jag går vidare.
Jag började köra pass på ett ställe där deltagarna hatade mig, hata är ett starkt ord så jag vet inte om det räcker. Men med mod och kraft från andra och mig själv så vred jag ratten i rätt rikting och jag fortsätter att ratta min lilla karriär så att jag åtminstonde kan känna mig trygg och äta ungefär hur mycket extrasaltat bregott som helst.

Som så ofta med tiden, 2007 var ett år som gjorde mig lite mer medveten om allt. Men allra mest om hur klychor blir just klychor. För att det är sanna.

Och bara därför kommer jag avsluta min årskrönika med det gamla ordspråket:

"Vänner och familj är det viktigaste som finns, vårda dem ömt, stanna upp och mins. På andra plats kommer fåfänga och hår, spar du länge är du snygg i flera år. En skopa sex och kärlek gör alltid gott och sist men inte minst så kommer extrasaltat bregott"

Den har ni väl hört?

Om inte, 2008 så lever jag upp till dessa visdomsord ännu mer. Följ med och älska!

Säljar´n!

Ta er en rejäl titt på ovanstående typer.

Säljartypen.
De heter förslagsvis Christian, Stefan eller Rickard och är troligtvis mellan 28 och 34 år. Oftast 32.
Månadsinkomsten är inte lika skrytsam som bluetoothen i örat eller blingbling klockan på armen. Månadsinkomsten är inte heller lika skrytsam som parfymen är generöst besprutad över hela hans dressmankostym, särskillt i skrevet. Det kan bli svettigt efter långa utdragna kundmöten och fräschör och geleglänsande hår är säljarens måste nummer ett! Fast de flesta säljare väljer ändå att raka av sig allt hår, de är förvånansvärt kloka när de ångestfyllda flikarna börjar ge sig till känna. Dessutom passar det bäst med rakat när dressmankostymen väl åker av och de änligen får blotta sin enorma tribe som går från överarmen upp på ryggen. Den är inte färdig såklart utan under ständig påbyggnad. Appropå påbyggnad. Säljaren tränar givetvis ofta, men bara på gym. Och bara överkroppen. På gymmet kollar han in små tighta stjärtar men blir lätt panikslagen varje gång han inte får bånge. Säljaren är ju så fruktansvärt stressad hela tiden och håller "tusen bollar i luften" och "bollar ideér" hela dagarna, så pass att hans sexlust totalt slagits ut. Därför blir det inte den dagliga handrallan utan ett maratonrunk under väl valda semesterdagar.

Det händer ofta att säljaren går på aw. Det betyder "after work" och den som inte vet det är inte värd att kännas vid. På aw beställer säljaren in en sexa GT och påföljande tre stora stark. Eftersom säljaren alltid är uppe i varv så tar det inte lång tid innan alkoholen kickar in och han börjar skryta vitt och brett om de senaste vinsterna i företaget som han såklart har varit med och håvat in. Bluetoothen börjar så småningom hänga lite snett i örat och svetten rinner ner mellan de små tillrättalagda geleindränkta spröten i tinningen. Men det gör inget, allt kan hända innanför dressmankostymen. En säljare kan i stort sätt bajsa på sig utan att någon skulle märka det eftersom kostymen alltid är lite för stor och jean paul gaultier döler allt från pest till kolera.

När ångesten blir för stor så åker säljaren hem till sin mamma i Sumpan. Han blir som fem år igen, går runt i mjukisbyxor, spelar sina gamla tv-spel och skulle aldrig komma på tanken att bära in tallrikarna med rester in till köket. Men det gör ju ingenting, för en sumpanmorsa är en stolt morsa. Speciellt till en säljarson. Säljarens brorsa är ofta om inte alltid lätt handikappat eventuellt utvecklingsstörd och är deltidsboende på ett stödhem i sumpans centrum. Det är det ingen av säljarens vänner som vet eftersom att de också är säljare och inte pratar om sina brister och svagheter.

Säljaren har ett spraydatekonto där han dagligen går in och söker på lite för unga tjejer som håller i en liten kissemiss framför sina upp-pumpade tonårsbröst. De dejtar och han bjuder på allt. Det är samma sak där, han håller flera bollar i luften samtidigt och det går aldrig längre än till den andra dejten då säljaren avstyr det hela eftersom han är livrädd för att själv bli dumpad. Och han kan ju ändå inte ha sex, eller han är skräckslagen för att han inte ska kunna ha det.

Inuti säljaren bor en liten kille som vill ha tröst och kärlek, som vill andas frisk luft och vara nykter i en hel vecka. Han fantiserar om att bli kär och önskar allra helst att han kom på ett annat sätt att få bekräftelse än att vara sitt jobb.
Men med dressmankostymen och den lilla snäckan i örat är man fånge i sitt eget hem.

Tammdidamm...

Böööök.

Bossen vill att jag ska knyta iho säcken igen och ännu en gång rör det sig om saker jag inte förstår, det rör sig om pengar, ungeför om sisådär 140 000 svenska kronor. Tammdiditamm...
"Och så ska jag bara lägga det på ett kostnadsställe och maila iväg och meddela, och avrunda, med och utan moms och så helst innan jul dårå." Man ba hallå, jag är en enkel liten piga som visserligen en gång i tiden råkade yppa "det fixar jag". Men det betyder INTE att ni kan lägga hundra tusentals kroner i en hand som egentligen bara vill nalla julgodis, blippa lite på datorn och gå på lunchmöten och se ambitiöas ut. Man ba hallå, det är INTE samma sak som att verkligen leverera!
Jag har ångest för att jag inte fattar. Fråga då tänker du, det säger alla!? Jag kan inte fråga nu era generalpuckon, då kommer han ju att fatta att jag aldrig fattat!!?
Man ba hallå?

Nej, tacka vet jag somrarna då jag klev upp en halvtimma innan jag började jobba, gick till slevan och köpte kaffe, jag var brun med ständigt nyrakade ben. Trippade in på jobbet och möttes av tacksamhet av att bara vara nytt blod. TACKSAMHET.
Och jag förstod det jag förstod, för jag förstod inte så mycket om mitt jobb då så det va liksom inte så mycket att förstå. Men NU, nu förstår jag alldeles för mycket för mitt eget bästa, det är för mycket! Och i takt med att solbrännan bleknat så höll jag kvar vid allt jag förstod och började vräka mig med uttryck som "jag fixar det"! Whye oh whye!!? Jag fixar inte det här. Nu är jag är både blek, orakad och nollställd. Och att knyta ihop nån säck är det inte tal om.

Vatten över huvudet är julens tema 2007. Man ba hallå?

På rätt väg i livet!

Insikter.

Jag behöver träna för att må bra. Vet att vi hatar människor som svänger sig med sådana uttryck. Det är samma typer som jobbar på gymmet som ler "du är på rätt väg i livet-leendet". Och man ler tillbaka och tänker "slappna av i käkarna och sluta sträck på dig så överjävligt så ska du se att du också kommer att dö en dag"

Så jag ska inte säga så. Jag ska bara säga att jag i går köpte ett par svarta satans snygga nikebyxor med brunt nike linne, modell brottarrygg.
Gick till gymmet och rev av en kort gymmsession innan mitt sista hitlerpass. Med timbaland i öronen och axellångt hår (notera) sprang jag på löpbandet framför spegeln och kände hur mina må bra-hormoner fulkomlligt sprutade ut: PÅ RÄTT VÄG I LIVET!!

Kände mig helt överlycklig och insåg att...jag behöver träna för att må bra. Jahapp. Hur gör jag nu då? Jag gillar ju inte folk som tränar, speciellt inte killar som tränar, och jag avskyr killar som "gymmar". Missförstå mig inte, man får gärna ta hand om sig själv på det sättet, men jag vill inte veta om det. Biggest turn off evver är: "Baby, jag ska dra å gymma" Ooouuuchh..

Den svåra kille tex, han skulle aldrig tända på en träningstjej! (Ok, det finns undantag, det gör det alltid.)

Nä gott folk, träna ska man göra i smyg. Det är som att småfisa på jobbet.
Man gör det, men man skulle ju aldrig tala om det . Man är bara snygg och fräsch och så är det med det.

Överdriven pedagogik är ett måste ibland.


Så nu är jag på rätt väg i livet, men det är absolut inte officiellt.

How to do the to do?

Jag förstår inte hur folk orkar jobba heltid och sen desstuom vara sociala och njuta av helgens aktiviteter. Jag försökte men pallade bara med en fjärdedel av vad jag hade planerat.

Detta skulle jag göra.

Ha mitt återkommande lördagsmorgonpass h2o
Powernapa
Städa upp gårdagens fest (hela lägenheten luktade ölkorv)
Gå på street, hornsgatan
Bränna en skiva med temat "alla låtar jag hatar att jag en gång älskat" och ge bort i julklapp
Hårinpackning och ansiktsmaska mig
Läsa en god bok och liksom ba vaaaa
Rensa på vinden för att få plats med det fula bäddsoffan (ska köpa ny!)
Tvätta
Gå upp med sånt jag inte behöver på vinden
Panta
Köpa tråkiga nödvändigheter
Rensa skafferiet så att det inte innehåller allt från pepparkakor till mitt gamla väddö passerkort
Betala räkningar Sätta in viktiga papper i pärmen
Måla på min modesty blaise-tavla

Denna lista hade jag på kylskåpet under helgen och vad hann jag med??

Ha mitt pass
Tvätta
Rensa på vinden
Panta, och köpa massa juice för pengarna (älskar att fylla kylskåpet med olika juicer)
Dricka upp en flaska glögg i ren utmattning
Fundera på om det skulle va en bra idé och gå på ett friskis intensivpass när man är salongsberusad
Komma på att det inte va det
Se ett maratonrejs av SATC, tror jag såg tio avsnitt i följd
Msn:a
Sova

Men jag tycker ändå att jag kan vara rätt nöjd med tanke på att pappa bott hos mig i veckan och spelat på alla mina känslonerver genom att spika upp spikar i mitt köksskåp utan och fråga, eller att tvinga mig att lära honom hur hotmail fungerar.
Eller med tanke på att jag haft fetingågren efter att ha dansat magdans inför ledningsgruppen på julfesten. Jag vet att man ska bjuda på sig själv, men ja. Äh.

Förresten, igår när jag städade under sängen så hittade jag en tygväska som pappa glömt, där i låg det två folköl instoppade i bruna herrstrumpor. Jag är inte förvånad men du kanske är det?

Nu väntar en hektisk jobbvecka och ikväll är det sista hitlertantpasset evver!!

Och..
Merci my little way of sayin thanks, merci for being u!
Ibland har man konstiga låtar på hjärnan, jag undrar vad den här lilla reklamsnutten vill säga mig, hursom...det låter possitivt!

Hang in there fellows!

Royal änder...

Ni som hört talas om min far.

Pappa: Är det bara jag eller är det jävligt inne med Änder nu? Lasses (min halvbrors) styvföräldrar har änder överallt i sitt hem, på tavlor och på mattor. Är det på modet?

Jag: Hmm, jag kan tänka mig att det är lite överklassfasoner att köra med änder som inredningsstil. Jag associerar till den brittiska adeln som skjuter fasaner, den stilen typ.

Pappa: Ja jääääävlar du har rätt, det är väldigt royal med änder. Jag tycker det är skkitsnyggt med änder.

Jag: Du tycker allt som verkar överklass är snyggt men den äkta varan skulle du aldrig kosta på dig själv. Du har ju för fan en duschkabin som du byggt av plastmappar..

Senare den eftermiddagen.

Pappa: jag har köpt två örngott med änder på, jäääävligt snygga, jäääävligt royal!

Jag: Haha, åååkej, vart får man tag på örngott med änder på i Arvika?

Pappa: På röda korsets loppis såklart, jag betalade tio spänn OCH fick glögg.

Jag: Well good for u! Sover du på de där örngotten eller är det prydnadskuddar?

Pappa: Är du galen, de här ska jag ha i soffan och jag tänkte du skulle få måla en tavla med änder på som jag ska ha på väggen ovanför.
En jääävligt royal and vill säga!

Jag: En jävligt royal and har sitt pris...

Pappa: Du är precis som din far din sluga faaaaaan.

Hur du fångar den svåra killen.

Kvinnor födda 1980 eller senare har nog liksom jag inte kunnat undgått rubriker i allehanda veckotidningar vars budskap lyder "hur man fångar drömkillen".
Jag läste nyss ett rätt roligt och ironiskt blogginlägg om just detta och det fick mig att fundera. Jag har ju aldrig lyckats att applicera denna djupt rotade kunskap eftersom bytet ifråga aldrig rört sig om en normal lättfintad typ, vars cosmotips gör att han faller rätt i fällan
Så här kommer min lista, "hur du fångar den svåra killen"!

Med svår menar jag inte att han är svårflirtad eller high maintenance.Nej.
Det rör sig istället om musikern, han med trasslig bakgrund, han med svajig självkänsla, neurotikern, han som inte kan binda sig....ja ni hajar typen, en jobbig jävel. En skitsnygg jävel.

1. Börja med att ta reda på hans intressen.
När du i smyg tagit reda på vilken slags musik han lyssnar på, vilka instrument han behärskar, vilka organisationer/föreningar han är/varit aktiv i har vi kommit en lång bit på väg (han har ofta obskyra intressen som bihang till det musikaliska, vi gilar det så länge det inte rör sig om lajv/scifi eller harry potter).
Här gäller det att inte bli för tydlig. Skryt aldrig, jag säger ALDRIG med att du kan lira munspel om du endast kan ta fem rena toner, eller prata aldrig om bandet han gillar direkt, speciellt inte om han gillar indieband och du Josh Groban.
Meningen är att han sakta ska upptäcka och notera att du är insatt i ämnet.
Och det är just det som det hela går ut på när det gäller att fånga den svåra killen, att aldrig pracka på.
Den svåra killen tror att nämligen inte att han behöver någon förns han tillslut inser det.


2. Va absolut inte dig själv.
Den svåra killen intresserar sig inte för någon annan än sig själv, sina nära vänner och sina intressen. När det gäller tjejer stör han sig på att moder jord gör så att han ibland runt vårkanten kikar på lättklädda flickor vars kjolar fladdrar i vinden.
Du måste alltså vara ett intresse och en vän...och snygg. Är du inte snygg kan du sluta läsa nu.
Ok, nu gillar du konstiga indieband, kan spela tre till fyra instrument (där bland orgel och harpa). Nu måste du också bli hans vän. Jag vet, skitjobbigt...och svårt!
Här gäller det att inte bli hans vän på riktigt för då är du körd. Det gäller för dig att dribbla dig in med ena foten i kvinnligheten och den andra i lets hänga-facket.
Lägg dig där efter an med söta charmiga manee´r som du egentligen inte behöver praktisera utan bara berätta om som pinsamma anekdoter. Du låtsas skämmas, han charmas. Got it?

3. Du är allt annat än en stureplanstjej.
Du gillar inte barn, vill helst inte ha några. För han har ingen tanke på att någonsin skaffa sig några och kommer bli livrädd om du ens yppar ämnet.
Du måste störa dig på dem och berätta hur du alltid byter vagn om det kommer in en småbarnsfamilj i tunnelbanan. Berätta gärna hur rädd du är för att hamna i "svenssonträsket med villa, volvo och vovve. Om du gör det minst en gång i veckan så håller han sig lugn.
Du gillar absolut inte katter. Om du måste gilla djur så är det stora hundar som gäller. Möjligtvis reptiler.
Du är brunett alternativt en rockig blondin med slitet på gränsen till tagelaktigt hår. Du fäller aldrig, aldrig upp kragar eller bär märkeskläder med tydliga loggor.
Du målar inte mascaran i dubbla lager och och om du skulle hamna framför en fotograf i hans sällskap så låtsas du bli lätt obekväm och gör en ful min, kanske posar överdrivet.
Du gillar inte att bli exponerad, du vill bli omtyckt för din personlighet och kräks galla över stureplan.se och sthlms finest.
Du dricker öl, rödvin och whiskey. Du är helt enkelt lite manhaftig men för snygg för att falla över helt.

4. Du har sjukt mycket stolthet.
Som du vet får du inte vara dig själv. Du kan absolut inte ringa och säga att du sakna honom och vill träffa honom. Allt måste ske av en naturlig slump. "Jaha, men om du är i stan så kanske vi möts" och så får man hoppas på det bästa. Ingen av er kommer att visa äkta känslor för DÅ ÄR MAN FÖRLORAD!!
Bygg upp en fasad med massa vänner, familj och happenings. Först när du är mitt i en händelse får du bjuda in honom, men var försiktig med att låta honom tro att du är med ett helt gäng. Då kommer han bli rädd (i smyg såklart) och hellre sitta hemma och stämma sin banjo.
Visa aldrig att du är i behov av honom, men uppmärksamma hans talanger och itressera dig för allt. För du är ju sån, du älskar spännande människor. Och det här med att bli kär, det va något vi sysslade med i mellanstadiet.

5.Sårbar på rätt sätt.
Det finns få saker som attraherar så mycket som en ovanlig sårbarhet eller sorg.
Jag pratar inte om att din mormor brytit lårbenshalsen eller att du tänker på ditt ex efter tre glas rött.
Du måste få svackor ibland. Oförklarliga. Gå in i mörka perioder då du stänger av telefonen och sjukskriver dig några dagar. Säg att "du inte vill prata om det" om han undrar. Jag lovar, han kommer att tycka att det är superspännande!
Om du har tur ringer han på din dörr, då är det viktigt att inte bli för glad.
Tyck gärna att han är lite besvärlig och inte förstår...lägg dig i sängen i fosterställning och...

Vänta på honom.

Pssst.... nu ska jag snart in på ett VIM, very important meeting. Jag ska redovisa fakturor och knyta ihop säcken som det så käckt heter. Jag har sju feta mappar tretton notisar och åtta lösa blad framför mig. Jag har ont i magen. Detta är ett litet projekt jag fick i höstas and it all comes down to this.
Har ingen aning om vad jag ska säga förutom de förutsägbara och enkla och jag vet inte om det kommer att räcka med att se förstående ut, nicka, le och vara snygg. Det är på gränsen.
Har tänkt på att försöka inta en taggad "oops jag lär mig fortfarande-possition" och skylla alla misstag på det. Då är man ju fortfarande ambitiös liksom.
Ja det får bli den ambitiösa looken, är inte så inövad på den men det sitter bättre och bättre.

Ok, here comes nothing!

I love New York?

Making a mental note...

Fara långt här ifrån.

Jag ska till New York mina vänner och det finns inget som kan stoppa mig. Inte ens ett vackert byxtyg som ber på sina bara knän att jag ska finnas tillgänglig i Hornstull för nattliga nyp. Onej, jag ska ligga och lukta fisk tills i sommar, spara ut håret och hora ihop till en ansenlig sparkassa. Och ut ur det skall jag likt en ung Sandra Bullock iträda den svenska avundsvärda sparsmakade stilen och berätta vad less is moore egentligen innebär.

Tänk om jag stannar? Tänk om jag aldrig vill åka hem igen, tänk om jag äntligen hittat ett bättre ställe än hemma? Ja, tänk om aptiten är bättre där, meningen och sammanhanget.

Jag kanske traskar upp till The Times i ett par lågklackade Manolo Blahniks och lägger fram konceptet "Martel and the city". Eller så åker jag hem med hjärtat fullsmackat med cred, flärd och storstad. Jag älskar stad. Natur javisst, i form av parker med bänkar där man kan dricka sitt starbucks. Och jag får väl äta upp min hatt för att jag en gång försökte mig på det här med att leva upp till skogsmulle och hälsopedagog. Ett träd i veckan räcker gott.

"I love the city and i can´t have anyone talking shit about my boyfriend"

Livet har fört mig till märkliga människor.
Jag har haft å göra med två av dessa människor idag. En av de här två uppenbarelserna är kanske den som har påverkat mig mest rent känslomässigt. På riktigt och inte bara i fantasin.
Jag har tänkt så många gånger at vi ska stöta på varandra och så plötsligt när jag tänker på det som minst så står du bara där. Så säger man att det alltid är, för så är det tydligen även i verkligheten.
Vi kallpratar, nuet blir till små regndroppar som bara faller ner och torkar bort. Likt alla tårar jag inte gråtit men så gärna skulle ha velat gråta. Så torkar de bort och blir till dåtid. Och allt som räknas är nu.
Jag är förlamad till tårna, men rör mina läppar. Det gör varken till eller från ändå.

Därför vinkade jag av den andra märkliga människan som också skulle komma att påverka mig inom snar framtid. Om inte redan, jo. För allt som räknas är att vi vill ha varandra här och nu. Äkta kärlek är handling direkt, något man kan ta på.
Jag har aldrig riktigt fått peta på riktigt, men gud vad jag har fått uppleva märliga människor. Så mycket sudd i kanterna och tal om komma skall. Pyttsan säger jag utan att ha blivit bitter, livet är härligt ändå! Så finner jag mig själv i mjukisbyxor på ICA. Och jag väljer det istället för fantasin. Jag väljer kycklinköttbullar istället för ett sms om nästa torsdag.
För mig är det inte verkligt. Alla förtjänar ett handfast varande, en beständighet. Så även jag.

Ringer mina närmaste och fäller faktiskt en liten tår, lyckades efter mycket krystande. Men inte för alla märkliga människor, utan för alla beständiga vänner som finns här och nu.

its vanity tajm bitches!

Tillbaka till blandhyn.

Det är november, hudens värsta fiende. Stackarn har inte hunnit ställa om sig till vintertid och blir stressad. Den vet inte vart den ska ta vägen helt enkelt.. Ska jag bli fet, torr, rynkig, uppsvälld, uttorkad, grå, röd eller vit? Tånorsrevolt möter övergångsålder och allt man kan göra är det gamla supermodellsknepet "sova och dricka mycket vatten".
När man dessutom jobbar 9,5 timmar per dag, kommer hem äter sen middag och häller i sig två koppar glögg för att komma ner i varv så är det inte så konstigt att huden börjar reagera och vrida på sig.

Lucky me att ha en extremt metrosexuell kompis.
När jag sover över där är det julafton varje gång jag länsar badrumsskåpet på allehanda exluseva herrprodukter. Jag älskar herrprodukter, homme sweet homme!!

Först tvättar jag mig med LAB series exfolierande ansiktstvätt, det är som att komma bort från allt vad november heter och in i en härlig mintsorbe´! Huden blir fantastisk uppfriskad och förnyad på grund av de små slipkornen i produkten.

Ögonkräm har jag aldrig gett mycket för, man kan lika gärna lägga två kalla ägg på sina svullna morgonögon. Men Loreal Homme har verkligen kommit med en glad överraskning med sin ögonkräm som tar bort puffines och mörka ringar under ögonen, den fullkomligt lyfter upp ögonen och dämpar allehanda vattensamlingar. Som att lägga två fishermansfriend på ögonen istället.

Igår gick jag stolt i ryggen till Åhlens herrgrooming avdelning och köpte på mig dessa dyrgripar. Nu ser det ut som att jag har en karl i badrummet. "For men" står det ju på produkterna, men jag är kvinna nog att framhäva mina manliga sidor.

och hey, nu har jag en ganka fantastisk blandy.

Nu har jag inte snusat på 12 timmar.

Jag är faktiskt seriös nu även om det kanske låter banalt.

Det trycker det på igen, 25 årskrisen. Skaffa karl, skaffa barn, köpa bostadsrätt, körkort och fast jobb. Vi stannar här för jag börjar nästan gråta.

Körkort, jag ser svart.
Jag ser någonting för mig helt omöjligt, jag ser upp till alla andra som har det, jag ser mig själv på en bild under ordet PRESTATIONSÅNGEST.
Jag ser även en bild på mig själv under ordet FÖRNEKELSE. Jag vill inte ha körkort, behöver inte ha det, har inte råd att ha det, ELLER att ta det. Det finns alltså ingen anledning för mig att ta körkort?
Nu börjar jag snart att gråta igen. Jag skojar inte, det här med körkort är ett stort självförtroende-issue för mig. Lära sig skyltar, fickparkera, behålla lugnet, hålla hastigheten, backa (!!!), köra med medpassagerare....gaaaah.

JAG KAN JU FÖR FAN INTE ENS CYKLA I STAN!!!!!

Problemet är att jag inte är producerad till denna värld för att driva ett fordon framåt. Jag är livrädd, dålig och nervös bakom ratt.
Gud bockade endast i snowrejser och spark när han såg mina lemmar komma ut.

Ok, lugn och fin.

Ringde nyss min fem år yngre bror, jag bad att få låna hans teoriböcker. Bara det att min yngre bror har körkort och bil är som en stor jävla käftsmäll varje gång jag tänker på det.
Mamma: -"Men gumman du kan ju annat....
-Vaddå annat, sjunga O helga jävla natt på julafton inför släkten...det räknas inte fattar du inte det!!??? Allt som räknas är om man har körkort!! Handikappade människor har körkort, människor med damp har det, de som jobbar på ICA...alla!!

Kreativitet kan inte leva upp till makten av att inneha ett körkort det vet alla som är kreativa att man inte kan jämföra konstnärssjälar med akademiker!
Ja ni fattar liksom.

Well ni får väl följa min kamp om körkortet, tänkte att innan jag är trettio så.
Fan vad jag behöver en snus nu. Det här tar på mina krafter.

Note to self!

Sluta snusa

Sluta dricka alkohol i veckorna

Avänd inte h&m-kortet på ICA

Damsug minst en gång i veckan

Klipp dig inte

Play it cool

Bli helst inte kär i kärleken

Borsta inte tandköttet så överjävligt

Gör spontana saker som inte har konsekvenser

Sluta upp med att slicka vattenpasstantröv

Bli befodrad, hela tiden

Tänk på att du är snyggare idag än igår, och ännu snyggare imorgon

Ät lax, det är gott

Ha en katt


Ja det var väl allt för den här gången.

Fan vilket tråkigt sexliv man verkar ha i jämförelse med den här killen...

Lik i garderoben...

Gud vad jag skrattade när jag läste min barndomsvän Idas blogg om klädtabbar man gjort i sitt liv. Här kommer mina!

6År
Jag var helt i min mammas våld. Bara det att hon döpte mig till Märta säger väl en hel del, leksakerna var i trä från hemslöjdsbutiker och kläderna bestod enbart av skepparklänningar med slips! Idag kanske det är vad ACNE skulle designa i sin barnkollektion. Men då var det bara gråt, ångest och smäll i dörrar.

8ÅR
Jag säger bara Manchesterbyxor! Jag hade oranga, serisa, mossgröna och bruna. Stora i benen, rätt så tighta och herriga i midjan. Till detta lyxade jag ofta till det hela med en ärvd Mimmi-tröja i knallrosa. Det här med att matcha var jag fortfarande för liten för. Huvudsaken att det var mjukistyg och tryck, då var man safe. Jag kände att de förlät manchestern.
Förresten, knallrosa säger man aldrig nuförtiden..

10År
Tegelröda jeans med obefintlig passform. Tillhörande tegelröd jeansväst och under det en matchande (!!) flanellskjorta i oidentifierbara murriga färger. Grungen hade kommit, men jag bar den prydligt. Instoppad och med ett skärp hårt i midjan.

12År
JC! Jag var för tjock för deras vita strech-jeans, men jag köpte dem i alla fall och blötte dem i midjan, trädde dem över toalettstolsryggen och tryckte in handdukar under linningen. Lät dem "fixeras" under natten och dagen därpå kunde tillockmed pappa ha dem.
Jag gör detta trick fortfarande med mina cheap monday.
Till de vita jeansen? Japp, "fruit of the loom" kom till Ö-vik också.

14År
Lång svart sviiintight kjol med slits som alla tjejer sydde på syslöjden med Robyns "Do you know what it takes to do me right?" skvalandes i bakgrunden.
Till detta bar man Championsockor som hasades ner, fila sneakers och luvtröja, även denna i Champion.

Men det blev ju människa av mig med! :)

De vill åt mina pengar.
Ryssen vars barn har leukemi enligt den inplastade lappen. Dragspelaren i hornstull, tiggaren som kommer fram på t-centralen.
De vill åt mitt skal, pojkarna de små pojkarna. Som nyblivna hingstar låtsas det utlova värme och trygghet, självsäkerhet och skydd. Ha!
De vill åt min arbetskraft, så lite pengar så mycket jobb. Så lite som jag klagar så mycket som jag gör. De vill åt, åt åt.

Så kommer du och allt bara är som det är. Du vill inte åt någonting som jag inte får tillbaka, jag betalar inget i förskott, jag arbetar inte i onödan, jag ger inget för inget.

Ändå är det precis vad som kommer att hända. Jag kommer att stå utsugen och frusen snart. Jag kommer att stå kvar på den där hållplatsen och vinka hejdå.

Det är nu jag kan stoppa det, precis nu ligger jag i skarven från att bli obedövat nedsövd. Jag funderar, njuter och pillar lite på sorgen i kanten. Det sticks och jag ryggar tillbaka.

Ska jag njuta lite till? Eller ska jag hoppa av?

It looks and feels just like real love!

Igår fick jag ett sånt där materialistiskt less-utbrott på min gamla mobil varpå jag helt enkelt besökte min telenorbutik och frågade om jag kunde få en ny telefon. Det fick jag! Ahmed sa att jag i stort sätt kunde välja vilken som helst, himmelriket! Okej, jag var tvungen att förlänga abonemanget ett år.
Jag valde den här lilla puman, its love, its materiell kärlek!
Satt i sängen i går kväll med ett glas vin medans jag trixade och lekte med mobilen.

Folk får säga vad de vill om att man inte blir lycklig av saker. Jag kommer att vara lycklig över puman i minst tre veckor. Som att jag någonsin varit lycklig över nyfunnen kärlek längre än så.

fredag hela veckan kanske!

Söndag natt mot måndag är svårinsomnade. Det är för att det ligger en del orosmoment över måndagen. Först och främst vattengympan med alla hitlertanter som i stort sett är beredda att skjuta mig vid minsta felsteg. Dubbelhitler dessutom, eftersom det är dubbla pass. Dubbeljobbigt. Jag kanske är mesig.. men det är inte så att jag ligger i fosterställning och gungar fram och tillbaka. Det är snarare den där otrevliga magkänslan som gör sig bekant framåt söndag förmiddag.

Sen ska vi gnälla lite om mitt andra jobb också. Vattengympaställe nummer två där den nya cd-spelaren la av innan jag ens hann börja igår. Vilket ledde till att jag fick låna en liten bergsprängare. (Tänk er ljudet och min situation här i en badhusliknande miljö, det var ungefär som att danska kang kang ensam i en kloak). Till råga på detta funkade inte min brända skiva i den så jag letade efter vad som helst och hej och hå, det blev svenska hits från 60-talet. Fy va illa det gick.
Nej som sagt, min karriär som vatteninspiratör blir kort men jävligt intensiv.

Men idag mår jag faktiskt riktigt bra!
Det beror främst på mitt fantastiska hår som kommit en bra bit in på "halvlångt" nu. Nu är det väl bara en sisådär tre sekel innan det når skulderbladen, men jag tänker leva då, jag tänker uppleva det! Å vad långt det ska bli. När jag dör så ska min son (?) få göra en liten grå kringla av det och lägga det tätt intill min kind i graven, jag tänker mig en sovande Meryl Streep, typ.

Och så har jag kommit över mitt första hinder i "jag är puckad fasen" på mitt tredje jobb, det annars bästa jobbet.
Det är så befriande, jag kan det jag håller på med så pass bra nu att jag vet vad jag snackar om, på riktigt alltså! Eller ja, nästan i alla fall.
Jaja, nu tycker ni att jag nedvärderar mig själv...för att väga upp det kan jag säga att jag är extremt bra på att prata om saker jag inte förstår någonting om.

Minikurs??
Viktiga ord att använda i det läget är "förmodligen", "förvisso", "antagligen" och sist men inte minst "så som jag har förstått det". En favorit i min värld är annars "jag tror det är IT som ombesörjer det där..."

Lilla gubben=min lägenhet är finare än någonsin. För jag rensar och gör grejer på riktigt. Tror det går hand i hand med att jag förstår saker på jobbet. Inge mer ofunktionellt tjafs. Men hey, dölja får man fortfarande göra!

Jimpa och S gör livet glatt och tillsammans med min nya beundrare är det rena rama SATC-livet jag lever.

Damp å hej på er!

Bluff

Ta mig, använd mig, gör vad som helst med mig. Men ta mig up, up , up!

Mitt jobb gör mig på helspänn, uppskruvad, stissig, frusen och nervös. Helt plötsligt är jag uppe till tolv på nätterna, hinner se sex and the city på trean, hinner möblera om, sätta upp tavlor och skura toaletten på det sättet som sig bör.
Jag vet inte om det är bra, jag vet inte om det är ett förstadie till mental påfrestning.

Ända sedan jag var liten och hörde dåligt, jag sa "va" ungefär en gång i minuten, och ända sedan jag var liten och gick på kvartsamtal där lärarna förklarade mig som en aningen drömmande, okoncentrerad och frånvarande, och ända sen jag var liten och höll andan så länge att jag svimmade och slog i bakhuvudet så har jag haft en latent känsla av att jag förmodligen är lite, lite efter. Fast inte allmänt korkad, utan mer borta, tankspridd och långsam.
Och saken blir ju inte bättre av att varje gång när någon försöker lära mig någonting nytt så tänker jag på allt det här, istället för att lyssna och ta in. Därför ser jag till att lära mig saker i efterhand, på egen hand och det kan ni ju tänka er själva hur bra det blir.

I skolan, "jag går hem och försöker läsa mig till vad föreläsaren säger, i lugn och roooo"

Chefen ger mig ett uppdrag och jag fattar ingenting, då frågar jag inte...nä för då kommer han att inse att jag är en bluff. Så jag tänker att om jag bara nickar och verkar ha koll och kör på så får misstaget som kommer som ett brev på posten av en sådan handling bli det som får mig att fatta vad jag egentligen borde ha gjort från första början.

Det knepiga är att jag innerst inne vet att jag är brilljant på många sätt och vis, men den där nyckeln till den känslan slarvar jag bort när jag inte når resultat med jämna mellanrum....

Och nu har jag fått en liten befodran, jag ska förmodligen få ett litet ansvar för en ganska omfattande och viktig del på jobbet. Det känns jättekul, det känns som ett steg up från det första steget där jag nu stått alldeles förlänge. Men samtidigt så börjar det surra i huvudet, jag börjar tänka på att jag är frånvarande, jag börjar tänka på att jag är lite puckad och jag börjar oroa mig för hur det ska gå..om det kommer att gå. Om de kommer att inse att jag är en bluff nu när jag gör lite mer avancerade saker.
Det är alltid lättare att gå från bluff till inte bluff.

Jag läste i metro i morse om hur viktigt det är att vara lycklig på jobbet. 55% tycker att det är sådääär på jobbet, 22% hatar sitt jobb. Det vi blir lyckliga av är resultat och relationer. Lyckan av att nå resultat ger oss en kick och vi vill se att det vi gör får betydelse, trots det är den känslan som vi får av att nå resultat inte så långvarig. Vi behöver nå dem ganska kontinuerligt och samtidigt ha bra relationer till våra kollegor. Dåliga relationer ger dåliga resultat, bra relationer ger bättre resultat. Jag tycker att det är en ganska självklar analys men ändå otroligt viktigt att tänka på. Och jag vill nå resultat, känna att det jag gör är meningsfullt, att folk är i behov av mig och jag kan serva dem. Och jag vill att folk ska ha förtroende för mig, att jag kan.

Jag sitter här och funderar på hur jag ska vända på mina tankar.

En weekend i Ösd hos H.

Östersund. Vackert, stort, inskränkt, fula människor, inga invandrare, gå med stavar, vänlighet, "sportigt", mysbyxor, spakliniken, frost, lila himmel, röd himmel, gul himmel, lugna skator, efterblivna skator, bilbatteri, resa utan plattänger för att det finns där.

Saker man hör i Östersund.

"Men gu va härligt" Sägs av alla åt i stort sätt allt som inte är negativt.

"Dra in tofsarna så jag kommer fram och förbi!" H kör nästan på en hundägare med sina två små vita hundar.

"Se på pärlbandet som bildas av lamporna på bron"

"Pip" Sms

"Gu va härligt"

"Äta tacos" Uttalas Takos. (Man äter takos typ jämt när man ska mysa i Östersund)

"Verkligen jättehärligt"

"Jag tänkte vi skulle öppna det sydafrikanska." Ett vin som H spart på så länge jag känt henne.

"Pip" Sms

"Om vi skulle möta en man som heter Björn nu, kan man säga att vi mött en Björn då?" Jag undersöker björnfaran i skogarna.

"Jag är faktiskt inte så fåfäng längre" Jag intalar mig själv och H att jag visst passar in i en by för ett ögonblick.

"Man tappar liksom tidsuppfattningen när man hånglar" H

"Om vi skulle gå förbi en man som heter Sten nu, kan man säga att vi har gått förbi en sten då?" Jag drar det för långt.

"Pip" Sms

"Men det va mig ett jävla sms:ande.."

"Men du är ju mitt hjärta" H och jag, alltid.

Det här med att kasta pärlor åt svin.

Om du har problem med att hänge dig, hänge dig inte alls från första början.

Om du är så blyg att du tar omvägar och jag knappt kan höra pipet från ditt hej, sluta förföra och samtala om att förgöra.

Om du är gift, vad gör du här?

Om du går all in och sedan all out, det är helt enkelt inte schysst.

Om du har flera strängar på din lyra, plocka åtminstonde bort mig.

Om du inte är perfekt, det är verkligen helt okej. Det är inte jag heller, jag har till exempel kastat pärlor åt svin allt förlänge.

lovley lowlife, del sjuttioelva

Har tänk på en rolig sak (nu när jag har paus igen)

Jag brukar roa mig över övertrevliga kollegor eller försäljare som ringer till mig på jobbet. Deras sista ord brukar alltid bli så pipiga. Först låter det som en porlande bäck, sen övergår det til fågelsång och sen är det Mariah Careys falsett-toner. Det vill säga ljud som bara hundar kan höra.

"Okeeeeej, jättebra, vi säger så tack så jättemycket för hjälpen, vi hörs framöver, jaaadå, ha det fint, ok..pip, piiiiip ....iiii....i...i.....tomt(!?)"

Själv låter jag som Nanny Fine. Det är min hes-och-övertrevlig-röst.

klaga, grönt, rött

Jag borde säkert ringa ett tiotal olika jobbrelaterade samtal nu, jag borde säkert bläddra i en massa papper. Jag borde förmodligen uppdatera och ändra saker i register och i excelark. Men istället sitter jag och pillar mig i ögat, duttar bort överskottsfett i ansiktet (blandhy) och värmer mig på min kopp te. Det är höst och en tjej måste få vara höstsnygg i förlånga koft-ärmar med händerna virade kring en kopp rykande. Jag ser bilden framför mig varje sensommar.
Så jag knapprar mellan mailen och googlar på te-sorter, hår och kjolar. Går på toaletten, fixar hårtofsen och säger "Hej" i spegeln och ler för att se hur jag såg ut när jag sa det i verkligheten för en minut sen.

Någon gång mycket snart så kommer jag att bli påkommen med detta....eller ännu värre, jag blir påkommen med att ha missat något i mitt jobb! Jag har glömt att fylla i en kolumn, skickat ett mail eller ringt någon. Och så blir det en minikatastrof. Innuti och utanpå. Och det är detta som är så förunderligt. Mitt jobb är det som är rankat som längst ner på företaget, rent socialt, mellan två fingrar beräknat och utan att någon för den skull har sagt det. Men ändå är det när jag gör misstagen som de stora problemen uppstår, och där man får lov att säga till och klaga. Ibland får jag nästan känlsan av att folk här, mer eller mindre undermedvetet sätter mig på jobben där de vet att klagomålen kommer att landa i första hand. När jag tänker efter har jag alltid varit ett mål för klagan i min karriär. Stått i mitten eller längst ner. Och med tanke på hur jävla känslig jag är för kritik så känner jag mig genast ganska stärkt i det. Och så tänker jag på det ett tag, känner mig lite nöjd och tycker att jag förtjänar en paus i excellandet.

Min andra tanke är också att det rätt dumt att sitta och torka överskottsfett på näsan när jag borde pilla i kolumner. För att slippa fladder, inuti och utanpå.
Så jag tror jag ska övergå till det nu. Mitten eller längst ner, jag trivs rätt bra när allt kommer runt. Säger man så?

Det jag egentligen ville säga var bara att jag inte dricker grönt te längre, jag dricker rött!

Te alltså.

Ett hekto grönt te tack!

Förkyld. Jag dämpar och dövar med hjälp av apoteket. Jag börjar se ett samband mellan systemet och apoteket som jag bor mitt emot. Skyttetrafik, man köper öl ena dagen, ipren den andra. Blir förkyld och tänker whiskey den tredje dagen. Eller nä, jag kör på nässpray och hosmedicin den fjärde dagen. Usch, jag är en hemsk människa, jag är en jävligt ung människa! När ska jag komma till insikt på riktigt?

Nässpayen är tillbaka i mitt liv, Ipren grumlar tjockt i pallet, läpparnas fnasighet är inbakade i idominsalva och fishermans friend är min bästa vän i halsen. Man kanske borde prova någonting naturligt för en gång skull? Låte moder jord läka mina säkert stressrelaterade åkommor och krämpor. Ett sunt leverne mot sjukdommar låter trist och otroligt oeffektivt för stunden, men det här med grönt te kan nog vara min grej! (Okej ja, jag försöker övertala mig själv.)

Läste på lite för att inspireras och komma igång med denna omtalade mirakeldryck och faktum är att jag är på. Jag är jättepå!

Lyssna härå..
Skyddar huden, förhindrar akne, innehåller massa antioxidanter. Jag vet inte riktigt vad det är men det låter ungefär lika livsnödvändigt som omega-3.
Det är dessutom inflammationshämmande och stärker immunförsvaret. Jag har svårt att dricka vatten när jag inte är törstig men nu finns det ju en hel del anledningar att dricka grönt te. Vanligt te är vätskedrivande, precis som kaffe...men inte grönt te!
Jag ska ta mig an klyschan grönt te från och med idag. Har redan druckit tre koppar på jobbet men det var sånt där lipton pås-te. Jag tänker gå till NK och köpa seriösare grejer idag!

Shit, nu måste jag kissa.

Öra, del 2

Tack för all respons angående inredningsskolan.... Verkligen, har inte hunnit läsa alla kommentarer ännu men jag ska försöka besvara era frågor och synpunkter personligen. Var och en! Noll.

Nej jag tänker istället gå över till något som jag spår vara nästa kommande heta ting. Nämligen piercing i snibben. Nej i båda snibbarna!

Jag har inte läst Rodeo, Bon eller amerikanska Elle för att komma fram till detta. Jag har bestämt det helt själv! Bara det är så fett att jag borde få jobb som stylist på någon av ovanstående tidningar.
Det är så sent nittiotal att det bara måste komma som ett brev på posten nästa sommar. Så om ni vill vara ute i god tid (innan ni måste ta bort dem för att alla andra har gjort det) så går ni och beställer tid i helgen. Dani på "Mirabella", Sveavägen 86 gjorde mina igår. Han la mitt huvud i sin famn, va mjukt och manligt det kändes. Tills han sköt skallen av mig på båda sidorna med en guldpikadoll. Men ont gjorde det knappast.
Däremot va det lite svårt att ligga på sidan och sova i natt, och några öronproppar är det inte tal om att få in. Men å andra sidan hör jag ju inget heller. Vaxpropp och piercing, jag kan inte räkna ingreppen som gjorts på mina tio fingrar längre!
Men vad spelar det för roll, jag är tuffast i stan. Och ni hörde det hos mig först!

Fake it till u make it!

Ok! jag är medveten om att jag kommer att framstå som en bög i en kvinnokropp nu. Men här kommer MIN inredningsskola för coola loosers. Dig in, addapt, enyoy!

Det här är på fullaste allvar.

Vi har betalt hyran, vi har gått ut på krogen några gånger de senaste veckorna, vi har köpt tre, kanske fyra klädesplagg, vi har handlat mat såklart, men oftast på ett väldigt omoget sproradiskt sätt. Högst 200 kr kvar på kontot, tre dagar tills lön och det här med att piffa upp lägenheten får väl vänta till jul när man fått ett litet extra bidrag?
Jag säger nej, Martel säger NEJ!



Till den fula soffan använder vi...vaddå..ja just det, tyger! Gamla retro tyger är inte så svårt att få tag i som man kanske kan tro. Det finns en hel del på Myrorna och andra lite mer avancerade second hands. Fråga någon släkting som inte förmår sig att rensa på vinden så ofta. Det går även bra med gardiner som jag använt mig av på dessa två bilder. Ful vägg kanske du tänker, vi kommer till det också kanske jag tänker.



Hemska avflagnade dörrar och smutsiga väggar som man inte får röra för hyresvärden eller helt enkelt inte orkat ta sig an döljer vi med vaddå...japp, tyger! Bra ni börjar lära er.



Åh, äntligen någnting funktionellt tänker du. Nej, tänker jag. Den här lilla rackaren låg övergiven utanför tvättstugan där jag bor så, jag plockade helt enkelt med den hem och satte den på ett litet bord utan bordsskiva. Se nu till att matcha bordsbenet bara för guds skull. Många gåner har jag lurat hunks som trott att jag var värsta dj-martel med detta lilla funkisbord. Ha, tänker du, fake it till u make it, tänker jag.




Allt som är fult ska bort! Ner, upp, under, bakom, stuva, mosa...i dont care! Bort ska det! Men vad gör en bild på min pappa där då tänker ni. Ja det var verkligen inte meningen, tänker jag. (Och det var det faktiskt inte)



Svart och vitt är superhett när det gäller det mesta, speciellt i inredning. Är det, tänker du. Ja det är det, tänker jag



Det är snyggt och väldigt behagligt rent psykiskt att befinna sig i ett städat hem. Fueng Shui! Däremot är det tråkigt att städa, men det är roligt att spruta. Köp städgrjer som sprutar. Jaha tänker du. Ja, tänker jag.


Man behöver inte köpa dyra lexingtonöverkast för tusenlappen. Mitt absolut stoltaste ögonblick kommer här, köp ett lakan i en snygg färg! Det här är ett brunt lakan från Åhlens som kostade 99 riksdaler. Shit va fiffigt tänker du, snudd på genialiskt tänker jag.

Nej hörni vänner,nu börjar "sjukhuset" på trean och det får jag inte missa. Det finns fatiskt människor som sysslar med snäppet viktigare saker än mig. Men det är hårfint, jag vet.

Charmig sko och lås-man

Där jag bor finns det en låssmedsaffär. Jag är lite faschinerad av låssmedsaffärer eftersom de nästan allid ägnar sig åt skoputseri också...jag menar, vad har de två sakerna med varandra att göra egentligen? Det kanske finns en självklar koppling, men jag har inte tänkt längre än, SKOR å så NYCKLAR?
I alla fall så jobbar det en jättecharmig man i min affär. Jag går förbi honom varje morgon på väg till tunnelbanan och varenda gång så måste jag titta bara för att få se hans ansikte, ty han har en utstrålning som kan smälta det mest morgonfrusna hjärtat. Han är inte direkt snygg, han är faktiskt rätt tjock, har högt hårfäste och en odefinerbar skäggprydnad. Men han verkar liksom så nöjd med det han gör, och när jag väl har haft ett ärende dit (låst mig ute en gång, köpt skofärg en annan gång) så känns det som att jag skulle sitta på en av de där höga röda skinnpallarna hur länge som hellst. Vi har inte pratat så mycket men jag är säker på att om vi skulle jobba tillsammans så hade vi kunnat prata om allt mellan himmel å jord. Blivit soulmates. Du vet, ibland bara känner man att man skulle trivas ihop. Snackar inte nödvändigtvis om löv, snackar nåt annat, nåt bra.

Jag har en vaxpropp i ena örat nu. Det är för att jag använder avancerade öronproppar med fjäll på när jag ska sova, och när jag drar ut dem på morgonen så bildas det liksom ett sug...en sugproppsefekt. Så nu hör jag nästan ingenting på vänstra örat. Men sånt där brukar väl lösa sig efter ett tag?

I går gick jag förbi låssmedsnyckelmannen och tänkte att nu fasiken ska jag säga något...vi måste ju komma igång liksom. Och jag hade ju mina nyfärgade boots på mig så jag stannade bara i dörröppningen och tryckte in ena foten och huvudet och oj, skrek.."DET BLEV BRA MED DEN SKOFÄRGEN DU REKOMENDERADE"!

Han såg helt chockad ut innan jag fattade att jag nog snarare skrek en talade. I en tecknad film hade nog resten av hans knappt befintliga hår flygit av...bakåt.
Jävla vaxpropp...lite pinsamt faktiskt.

Men jag tror vi börjar komma varandra lite närmare.
Tänk om jag skulle börja jobba där med honom, vilken sjuk prestigeknäpp på näsan det skulle bli för min familj och släkt. "Jag har bytt jobb" Åhåå, va spännande...vart då"

Hornstulls sko och lås U BASTARDS.

Robert Rauschenberg

Jag var på utställning i helgen, "I love pop art" på Waldemarsudde.
Supermysig dag som började med traditionell maffig sallad på café 66, sen buss ut till djurgården och promenad bland löven.

Jag blev rätt betagen av Robert Rauschenbergs stuff så jag va tvungen att lägga upp ett par av hans verk på bloggen.

Nu väntar en kväll av rena våttorkade golv, inge mer mat och en god natts sömn. Imorgon väntar pass, jobb och A.

Hoppas de ringer om nåt av de två jobb jag sökte igår, det skulle göra gott. Väldigt gott.

Im so girlie today

Vad en kvinna vill ha:
Kärlek
Respekt
Den perfekta höstkappan
Pengar
Pirr
Komplimanger
Minst två prenumerationer på tex Bon el Cosmo
Blickar på stan
En lap-top
En mamma som är hennes bästa vän men samtidigt "mamma"
Body Butter i minst tre olika smaker
Tre efterhänsna karlar som skulle kunna få det
En som kommer att få det
Ett meningsfullt jobb som peppar hennes självkänsla
Tid för sig själv
SATC-Boxen
Oprah-Boxen
Godis i skafferiet
Förmågan att inte äta allt på en gång.

Jag har minst fem av dessa, den ena kostar 399:- på Gina Tricot

No more miss nice girl

Putsar argt

Ibland är det ett hårt liv att vara diversearbetare.

På det ena stället krånglar det med lönerna, jag skulle ha fått min lön för två veckor sedan men pga strul har den inte kommit. I början var jag sådär extremt försiktig och vågade knappt uttala meningen.."eh, min lön verkar inte ha kommit in" följt av "det kan ju vara mig det är fel på, har ni rätt kontouppgifter, har jag missat att fylla i rätt tider jadajada..." Jag verkar inte ha fattat att man kan kräva sin lön utan att ha dåligt samvete?! Det är ju inte av välgörenhet jag går upp sju varje lördag och jobbar. Jag mejlade ca fem liknande mejl och nu, nu är det no more miss nice martel, i tell u that much! Ringe vd:n som såklart just varit ute och spelat tennis och bad om en förklaring OCH kompensation.(Håll i hatten!) Var hela tiden på bristningsgränsen till miss too nice martel...men jag höll mig hårt i sängbordet och stog på mig. Hon ursäktade sig och erbjöd nån slags mesig bonuspoäng...HA! Ok, fem till bonusboäng och jag får ett presentkort på Stadium för 500.
I dont do Stadium baby...

På det andra stället trivs jag som fisken i vattnet, lathet blandas med lagom dos utmaning, trevliga kollegor. Nackdelen är att det är dåligt betalt och att min anställning går ut i december.

Det tredje jobbet är helt ok, lönen kommer in som den ska, förutom att jag fick en generalutskällning av damerna efter mitt första pass, (något jag inte trodde jag skulle ta mig mentalt överlevande igenom) men nu finns där inga hang ups. Det flyter på bra och ikväll ska min mamma vara med! IIiiiik. Jag är skitnervös av någon anledning. Hon kommer att stå där och skutta runt precis som alla andra och jag har bestämt att inte säga till någon annan deltagare innan att hon är min mamma.

Men åter till jobb. Kan ju inte stå hemma och färga om mina skor om jag inte har någonstans att visa upp dem! Nu ska jag fanimej ha mig ett riktigt heltidsjobb, jag ska gå med i facket och alla säkerhetsanordningar som finns. Jag ska skrika högt vid minsta lilla fel och kräva mina rättigheter. Jag är 25, jag är utbildad och det är dags. Ja det är fanimej dags att växa upp!


Och ni vet Nice girls go to heaven, bad girls go everywhere!

HAHA, nu skrattar jag högt åt mig själv. Jag har läst för mycket Cosmopolitan.

En kaffe på det här.

J och hall-pall

Det börjar bli så vettigt.

Ledig torsdag. J kom förbi och vi bara hängde. Jag var bara jag och hon var bara hon. Jag trodde det skulle bli tungt prat och mycket peppning för hennes skull, men jag blir ständigt påmind om vad den här damen besitter. Om jag är motsatsen till sorglös och samtidigt svag saft så är hon en fragile energibomb. Likheter ändå kan hända, för tårarna kan flöda, drivkraften är ständig. För mig kommer det inga tårar men fukt räknas inte i känslor.
Ibland har jag tagit henne för min lillasyster, lärt henne livets läxor och satt ord på hennes känslor. Men nä, så mycket oftare får jag ta lärdommar och anamma hennes tänk nu förtiden. Och det stör mig inte ens.
Det gick flera timmar, det blev Oprah, matlagning, mejl, foto, prat, prat igen, bailys och mer prat. Om man känner mig reagerar man. Lite.
Släpper på spänningar, släpper på sorger, släpper på rätt mycket.

Det börjar kännas riktigt bra, det börjar bli riktigt vettigt.
Även om ingenting runtomkring har hänt. Relationstatus och jobb, its the same. Men det finns så mycket mer och jag tänker uppskatta det ett litet tag. Ett litet NU kan få finnas ett tag. Tillsammans med vin och snus.

Oj, där försa jag mig.

En extra värme i hösten. A, det gör mig ungefär lika glad som att jag idag har klätt om min hall-pall. Men då vill jag också säga att jag är väldigt nöjd med den pallen.

(Och om någon upptäcker att jag inte har full täckning på pallen så är det för att tyget eg är ett för litet linne som jag bara trätt på. Så kan man göra istället för att bli bitter när kläder inte passar.)

skor å juice

Nej det här ska inte bli en modeblogg. Ville bara visa framfötterna nu när jag är igång med den igen. De är iofs nya, och de är iofs snygga. Det är converse all star. 700 pix.

Ja och hur går det då med detoxandet Martel?
Det går jättesakta men framåt. Förvisso snusar en som aldrig förr, men det dricks vatten och äts mat från minst två matgrupper. Stärkelser i form av grönsaker och frukt är svårt, men jag har hittat en jättefiffig grej i matbutiken. En frukt och grönsaks-shot! Tror att det är samma märke som Godmorgonjuice. Om man shottar en sådan om dagen så får man i sig 50% av dagsbehovet av frukt och grönsaker. Fatta, no moore tråktugg, just plain shotting!
Vill även tillägga att det inte hävts ett enda glas vin eller öl på tre dagar nu.
I detoxandet ingår även minimerande av dåliga ide´r iform av menlöst förlustande och dejtande. Det vill säga, lightprodukter går bort. Bättre att ta det lugnt med äkta vara istället.


Jag måste få ha kvar apelsinjuice och extrasaltat bregott. En rolig anekdot är att när jag var liten och gick till sjuksyster för vägning och mätning så fick jag bastning för att jag drack för mycket apelsinjuice! Hon trodde hon hittat roten till min fettma!? Hoho, tur att jag inte berättade om min klubb "Kylskåpets Vänner"
Sen dess är juice lite förbjudet och på så sätt även en superlyx. Varje gång jag häller upp ett stort glas tänker jag på att jag egentligen inte får. Och då tar jag ett glas till och känner mig sådär vuxen och fri.

lord have a mercy on me...

Katherine Moennig aka Shane i L word

Perfektion, om du frågar mig.

fondationborste!

Fet hy, torr hy, problemhy, flammig hy, glåmig hy?
Jag har allt och det kallas på fin svenska för blandhy. Det kan vara den värsta sorten men hey jag är inte helt förvånad, den har lika mycket personlighet identitetskriser som mitt övriga jag. Blandhy är ett väsen, en mångsysslare som man måste lära sig att leva med.
Jag har provat allt! Använda lite underlag, full täckning, låta huden andas i några dagar, torkat ut, fuktchockat, maskat, tömt, kallt vatten, varmt vatten. Det spelar ingen som hellst roll. Att behärska sin blandhy är ungefär lika omöjligt som två-åringar eller att bekämpa gravitationskraften. Lev med den, inte mot den. Framhäv nåt annat som inte krånglar...och matta ner. Ständigt detta mattande.

MEN! Jag vill ändå slå ett slag för min senaste upptäckt foundationsborsten!
Det är så fruktansvärt lätt att applicera underlagskrämen med detta mirakel, och det är roligt. Man kommer in i kratrerna ordentligt och dessutom suger borsten inte åt sig så mycket, som svamp gör.

Det finns en kanonborste på Kicks för 100 spänn och det är äkta hår.

(Vet vad du tänker) Och därför ska jag redan nu säga, använda INTE målarpenslar (olja eller vattenfärgspenslar) eller rougeborstar. Jag har testat och det funkar icke.

Blandhy behöver respekt och kärlek, precis som jag.

Detox och uppmuntran

NU blev jag allt lite till mig.

Skulle som vanligt gå in på min blog och råkade då skriva in adressen i google-fältet, varpå jag sökte på min egen blogg. Varpå jag såg att folk skrivit om MIN blog i sina bloggar!? Typ.."här är en blog som jag tycker är läsvärd"
Dra mig baklänges! Här tror jag att denna sida är ett enda dravel av självömkan och egocentriskt runkande. Jag raderade till och med två års skrivande när jag kände att det blev för påtagligt.

The tabels have turned! Här ska jädra mig självömkas och dravlas, här ska förbättras och inventeras. Jag ska skriva och ni ska få läsa.

Konstigt bara att ingen kommenterar, men iofs..jag läser dagligen samma bloggar utan att skribenten i fråga har en aning om det.

Ok nog om det, men uppmuntrande till en själ som trodde hon ropade ut i tomma intet.

Måste egentligen sova, imorgonbitti har jag klass. Vattengympa med överklassdamer som förväntar sig en hälsosam instruktör som just hällt i sig ett glas vin, ätit en chokladkaka och snusat upp dosan.

Men det var ju imorgon jag skulle börja detoxa.

Jag är bakfull. Hormoniellt bakfull. S förklarade hur det ligger till.

Att det ska vara så jävla svårt att skärpa sig med det som man vet får en att må dåligt.

Tobak, alkohol och fel mat.

Det är ju liksom en så stor del av det roliga i livet.
Men nu måste jag faktiskt göra en kraftansträngning, en riktig.

För annars sittar man som ett kolli med tryck i skrinet, dålig uppfattningsförmåga och låg meningsfullhet.

Och det är ju inte så jag vill jobba, inte alls.

Jag börjar imorgon, en lördag! Jag gör ju ändå ingen skillnad på vardag och helg.

I will keep u posted. Love

Pragmatisk

Igår besökte jag A. Det är en av få som det aldrig känns konstigt med, det kan kännas på många sätt..men aldrig ångest. Efter ett par år nu börjar jag dessutom lyckas komma ur mitt skal. Kaffe, tobak, en dator och mänsklig värme. Jag behövde det, jag behövde okonstlat.

Shit det är för mycket insikt för att den här bloggen skall kunna fortsätta som "lättsam". Whatever!

Idag är jag som jag oftast är med för lite sömn och vatten. Rödögd och introvert. Men på något sätt ändå fridfull. Det är som att någonting har släppt, som att jag vill gråta och skrika ut till alla jag haft salta sår till, att "jag är ok"...som Carrie...."don´t worrie, i will be fine, i am fine!"

Men så vet jag också att jag kommer att bli ofine om ett tag, men så är det ju. Inget är konstant, men tillslut så blir man fine igen. Salta sår slickas rent, man blir äldre och hårdhudad. Och man vet vad som räknas.

Pretantiöseripretantiösera....men huvudsaken att man mår bra!

Nu väntar en timmas vila och sen öl med S. Up!

Skorpor och frukt?

Skorpor och frukt.

Hur fan kan man gilla skorpor? Kardemummaskorpor, fullkornsskorpor, veteskorpor... Jag har verkligen svårt att tro att någon på allvar avnjuter en skorpa. Skorpor är snarare ett substitut för ingenting till kaffet, orala behovet-mat. På jobbet är det ofta gnäll om att skorporna är slut, eller att frukten är slut.
Jag tycker det är helt värdelöst att sätta i sig frukt och skorpor. Ett, de innehåller inte tillräckligt mycket socker och fett för att utgöra någon njutning. Och det är väl just därför som folk hetsäter detta mellan måltiderna på jobbet. Två, varför använda tråkig mat som bukfylla när man kan spara plats åt ett litet vaniljhjärta?

Hur ofta ska jag behöva säga att det inte är VAD du äter som spelar roll, det är HUR MYCKET.
Så sluta stressäta och börja njuta.

...ey?

höstpakt??

Det känns mysigt att folk börjar ställa in sig på höst, det gör jag med. En del uttrycker sin sorg över att sommaren är slut men de flesta reser med mig, med en fantasi om värmeljus, fina höstkläder och krispiga morgonvindar. Jaja, vet att folk kommer få rysningar av det där sista.

Jag var sjuk i två dagar men i morse stegade jag som vanligt ut i staden mot jobbet i lagom väldressad stil, med enda tillägget, en öppen vår/höstjacka. Det är ju som sagt lite ”krispigt” ute.
Väl på tunnelbanan börjar jag min vanliga glo-rond, ty jag klarar inte av att mata ner mig i metro eller dyl. Döm om min förvåning när jag ser att var och varannan människa haft mage att dra på sig vinterkappor, skinnjackor med halsduk, fleecetröjor och mössa! Nej, jag överdriver inte ens! Kändes helt klart som att jag gått miste om något när jag var sjuk…som att halva stan gått med i en pakt utan att underrätta mig.
Lite löjligt känns det faktiskt att vi svenskar som är kända för vår stil inte kan´”fejda” ut en årstid utan måste tvärbromsa och börja gasa för fullt. Vad hände med lager på lager, schalar, benvärmare...? Det är ju nu, just nu man kan ha de där kläderna som det aldrig känns som att det är rätt årstid för.

Men jag skäms lite, inte för att du har en camelfärgad skinnjacka med mudd och en serice fejkpascminashchal a´la -98. Utan för att du har det på dig just nu. Det är faktiskt lite pinsamt.

Bara en liten uppmaning flickor.

Vissa saker måste man tvinga sig själv till helt enkelt. Att handla vuxet och tänka på konsekvenserna. Jag har aldrig riktigt varit en stjärna på det. Fast å andra sidan finns det ju väldigt många situationer då man faktiskt rent instinktivt tänker på konsekvenserna. En sådan situation är val av partner. Hade jag snubblat över Björn Borgs spänstiga ben -78 så hade jag nog haft svårt att låta bli. Det långa håret, pannbandet, den introverta blicken, smala modellkroppen och förmågan till att bli bra på ta mig fan nästan varje bild.
Här vill jag stoppa lite. Ty han var redan mogen och redo att äta där och då. Och efter det går det bara utför, se själva.
En god investering ligger i förmågan att köpa när objekten ligger lågt, att ha is imagen och sedan så småningom se hur det börjar växa sig fallfärdiga, och redo att plocka!
Om jag kan min ekonomi rätt så går den där ekvationen ganska lätt att överföra på denna typ av teori.

Dilemmat med bloggen är att jag inte gillar att outa mitt inre allt för mycket, det gör mig lite obekväm på nåt sätt. Samtidigt är det då jag skriver som bäst känns det som. Så nu har jag bestämt att den här bloggen inte kommer att innehålla några kavalkader av känsloyttringar eller dyl. Bara lättsamma stuff som fåfänga, irritationsobjekt och flyktiga glädjeämnen. Det är jag ju faktiskt också ganska bra på. Så det så.

Ha, borta!

Här kommer snart en ny blogg att ta plats. Jag var aldrig riktigt nöjd med min förra, så håll till godo kära vänner!