Fan vilket tråkigt sexliv man verkar ha i jämförelse med den här killen...

Lik i garderoben...

Gud vad jag skrattade när jag läste min barndomsvän Idas blogg om klädtabbar man gjort i sitt liv. Här kommer mina!

6År
Jag var helt i min mammas våld. Bara det att hon döpte mig till Märta säger väl en hel del, leksakerna var i trä från hemslöjdsbutiker och kläderna bestod enbart av skepparklänningar med slips! Idag kanske det är vad ACNE skulle designa i sin barnkollektion. Men då var det bara gråt, ångest och smäll i dörrar.

8ÅR
Jag säger bara Manchesterbyxor! Jag hade oranga, serisa, mossgröna och bruna. Stora i benen, rätt så tighta och herriga i midjan. Till detta lyxade jag ofta till det hela med en ärvd Mimmi-tröja i knallrosa. Det här med att matcha var jag fortfarande för liten för. Huvudsaken att det var mjukistyg och tryck, då var man safe. Jag kände att de förlät manchestern.
Förresten, knallrosa säger man aldrig nuförtiden..

10År
Tegelröda jeans med obefintlig passform. Tillhörande tegelröd jeansväst och under det en matchande (!!) flanellskjorta i oidentifierbara murriga färger. Grungen hade kommit, men jag bar den prydligt. Instoppad och med ett skärp hårt i midjan.

12År
JC! Jag var för tjock för deras vita strech-jeans, men jag köpte dem i alla fall och blötte dem i midjan, trädde dem över toalettstolsryggen och tryckte in handdukar under linningen. Lät dem "fixeras" under natten och dagen därpå kunde tillockmed pappa ha dem.
Jag gör detta trick fortfarande med mina cheap monday.
Till de vita jeansen? Japp, "fruit of the loom" kom till Ö-vik också.

14År
Lång svart sviiintight kjol med slits som alla tjejer sydde på syslöjden med Robyns "Do you know what it takes to do me right?" skvalandes i bakgrunden.
Till detta bar man Championsockor som hasades ner, fila sneakers och luvtröja, även denna i Champion.

Men det blev ju människa av mig med! :)

De vill åt mina pengar.
Ryssen vars barn har leukemi enligt den inplastade lappen. Dragspelaren i hornstull, tiggaren som kommer fram på t-centralen.
De vill åt mitt skal, pojkarna de små pojkarna. Som nyblivna hingstar låtsas det utlova värme och trygghet, självsäkerhet och skydd. Ha!
De vill åt min arbetskraft, så lite pengar så mycket jobb. Så lite som jag klagar så mycket som jag gör. De vill åt, åt åt.

Så kommer du och allt bara är som det är. Du vill inte åt någonting som jag inte får tillbaka, jag betalar inget i förskott, jag arbetar inte i onödan, jag ger inget för inget.

Ändå är det precis vad som kommer att hända. Jag kommer att stå utsugen och frusen snart. Jag kommer att stå kvar på den där hållplatsen och vinka hejdå.

Det är nu jag kan stoppa det, precis nu ligger jag i skarven från att bli obedövat nedsövd. Jag funderar, njuter och pillar lite på sorgen i kanten. Det sticks och jag ryggar tillbaka.

Ska jag njuta lite till? Eller ska jag hoppa av?