Vet ni om att jag har sagt upp mig idag?

Vet ni om att jag ska skriva på riktiga anställningspapper, fast anställning som hälsopedagog, visste ni det?

Vet ni om att jag snusar, äter upp ett stort paket extrasaltat bregott i månaden, dricker alkohol fyra av sju dagar i veckan, alltid beställer ljust bröd på café och motionerar högst oregelbundet? Ja, det är klart ni visste det!

Vet ni om den här ekvationen går ihop? För jag vet det inte.

Och nu börjar jag bli riktigt orolig, måste man leva som man lär, eller är det ok att lära ut som man borde leva?

Nu ska jag skriva om skor.

De ultimata vore om de här blev inne. Sommaren 2011 kanske?



Jag har verkligen assvårt att hitta skor.

För det första är jag 182cm lång vilket innebär att jag inte vill bli längre. Alla ba´ "men det är ju jättefin att vara lång, det är så ståtligt!" Ståtligt?? Jag vill inte vara ståtlig för en sekund till, urless på att höra det. Får mig att tänka på kungen, sittandes på en häst. Så långt som det är från hovarna till kungens krona, det är vad jag refererar till ståtligt och jag tycker alltså INTE att det är en komplimang!
Det är lite synd, för om jag hade varit typ 175 så hade nästan alla mina skor bestått av kilklackar och 10cm stilett. Man får ju så sjukt snygga ben och vrister. Men nä, klack förutom högst tre-fyra cm går alltså bort.

Sen har vi ju min högst spektakulära strl. 41,5. Kan vara den knepigaste storleken på oss tjejer. Inte ens en jämn siffra. Och vid 41 går gränsen på de flesta skoaffärer, så det blir till att antingen klämma ner sina fötter i för små skor, låta tårna hänga lite utanför i sandalerna eller rota bland Jerns eller Ecco typ. Vilket för övrigt känns som affärer för klumpfotade eller funktionshindrade. I meen no harm, men ok...så jävla hett är det inte!

Sen är jag snål, eftersom jag aldrig hittar bra sköna skor så köper jag billiga och lite för små så att jag kan köpa nya om ett tag.

Så skorna jag hittar är oftast rätt till intetsägande, de ska helst inte märkas, inte kommenteras eller frågas om pris på. Och främst, ingen får prova mina stora skor! (Jag har ett eller två par som faktiskt är i min storlek) Som att se nån sätta sig i en optimistjolle och dra runt i hallen, känner mig oerhört förnärmad då.

Så här håller det på, år ut och in.

Jag har aldrig varit nöjd med ett par skor, jag kan aldrig välja de jag vill ha och jag har alltid ont i fötterna.

Hur fan tror ni att det känns??!
Ok ok...nu borde jag ta mig ett glas flädersaft och tänka igenom mitt utfall, kanske även skänka en tanke till barnen i afrika som måste gå flera mil för att hämta vatten.

Men näää, för de är i alla fall barfota!!