De vill åt mina pengar.
Ryssen vars barn har leukemi enligt den inplastade lappen. Dragspelaren i hornstull, tiggaren som kommer fram på t-centralen.
De vill åt mitt skal, pojkarna de små pojkarna. Som nyblivna hingstar låtsas det utlova värme och trygghet, självsäkerhet och skydd. Ha!
De vill åt min arbetskraft, så lite pengar så mycket jobb. Så lite som jag klagar så mycket som jag gör. De vill åt, åt åt.

Så kommer du och allt bara är som det är. Du vill inte åt någonting som jag inte får tillbaka, jag betalar inget i förskott, jag arbetar inte i onödan, jag ger inget för inget.

Ändå är det precis vad som kommer att hända. Jag kommer att stå utsugen och frusen snart. Jag kommer att stå kvar på den där hållplatsen och vinka hejdå.

Det är nu jag kan stoppa det, precis nu ligger jag i skarven från att bli obedövat nedsövd. Jag funderar, njuter och pillar lite på sorgen i kanten. Det sticks och jag ryggar tillbaka.

Ska jag njuta lite till? Eller ska jag hoppa av?