Saknar gör jag nästan aldrig, men däremot längtar.
Längtar efter dig.

Kommer du ihåg den där dagen? Det blöta vädret och det galna beslutet att gå in i pridetåget, som för dig inte alls är något galet. Men så är det ju med dig J.
Jag blir stressad men följer med, skrattar och skakar på huvudet, är rätt slut och känner en förlösande känsla efter en dag med dig. Det beror förmodligen på att du testar mina gränser, så jag får skylla mig själv, och samtidigt vara tacksam.

Få är de tillfällena då vi verkligen sitter ner och ser varandra för de vi verkligen är, i ord. Jag tror vi vet det i alla fall. Men jag vill ändå göra det mer.

Vi är inte riktigt som de andra hör jag någon sjunga, är det Kent? Eller är det vi?