Jag är ledig på måndagar jag.

Här är min hårupdate.


Citerar min vän Chris som sa en så bra sak.

"Jag vill bara ha lugn och ro"

Och detsamma gäller för mig. Jag vill ha sköna skor, ett trivsamt jobb, lagom mycket av allt på ett sätt som inte känns tråkigt eller för lite.

Jag vill bara ha lugn och ro.

Långt hår 2009 då???

En gång hade vi en vision du och jag Akå. Vi skulle ta oss längre än vad vi någonsin gjort förut. Projektet hette typ "Långt hår 2006" (???) Det skulle bli långt genom ändlösa peptalks om huruvida detta här, eller detta där shampot skulle kunna göra håret längre eller om inpackningar verkligen funkar för kluvna hårtoppar. Folk kunde få hålla på med sina trendiga toni&guy cuts, vi skulle ha långt svall, lite åt bohem chick-hållet tror jag tanken var.
Nåväl, saker kom emellan. Allt för slitet hår, barn, färgning, sånt..projektet rann ut i sanden, men visst finns förhoppningen om att nångång få ha riktigt långt hår kvar...eller hur Akå? Jag är ju lite insnöad på det här med vett och etikett som många vet, och i och med det så undrar jag om det verkligen är ok att ha långt hår efter man har fyllt 40?

Jag har alltså 14 år på mig, eller för att förtydliga... Jag har typ tre år på mig att spara ut det. Och sen 11 år av ren njutning framför mig! Sen blir det väl till att klippa nån chick Jane Fonda frilla för att inte se allt för mycket ut som en gammal Hippie-morsa? (Tänk Meryl Streep i Mamma Mia. Nej det går inte.)

Well, här är i alla fall inspirationsbilderna fram till våren 09. Tror ni jag klara´t? För optimistiskt?



Augusti 08




November 08




Januari 09




Mars 09

Vad ska jag göra ikväll?

Alternativ 1

Åka hem efter jobbet, packa träningsväskan, åka till Friskis och köra ett pass. Åka hem och äta relativt nyttig middag. Liten light-rensning av garderoben, slänga sopor, damsuga, dricka vatten, läsa en bok och gå och lägga mig vid 10.30.

Alternativ 2

Gå till systemet, köpa 2 flaskor Santa Helena. Åka hem, köpa hämtmat+godis+chips.
Vräka mig i soffan med maten och vinet, surfa lite, hämta snackset, kolla tjejfilmen Made of Honor, riva av några SATC-avsnitt, skratta, gråta, msn:a lite emellan. Somna i soffan vid 01.00.

Nå? Har skitsvårt att bestämma mig.

Man måste gå på den där magkänslan som det pratas om, men ibland är det svårt att tala för sig. Det känns krystat och osäkert.
Några glas vin löste upp mina spärrar och munnen gick i ett. Tårarna rann och rann, jag minns inte när vi öppnade kranarna sist. Så oerhört skönt.
Mamma kl två på natten, hård säng och trygghet. Starkt kaffe, svullna morgonögon och fuktig regnluft. En ångestfri dag där allt var sagt, ute från kroppen till en annan kropp.
Som en nypeelad rygg möter solen och är redo för färg. Så är min dag. Lite öm men ny.

Ett varmt bad, en middag och egna sängar längtar i mig. Jag kommer snart.

skit

Idag är det en jävla skitdag.

Skitväder
Skithår
Skitpojk
Skit att c är bortrest
Skitförkylning
Skitjobb
Skitmat
Skitstökigt
Skitorolig
Skitångest
Skitmesig
Skittråkig
Skitmeningslöshet
Skitchefer
Skit
Skit

Och skit!

strävhet

Ibland är strävheten stor, när jag tänker efter....rätt ofta.
Jag vandrar i längtan efter något längre bort, något ovisst. Något tillfälligt tillfredsställer och blir för lite, eller för mycket. Vem vet vart köttet är? Och vem vet vart viloplatsen är? Du gör mig mör, du gör mig matt. Ibland gör du mig sträv. Eller när jag tänker efter, rätt ofta. Men sluta inte, inte än. Efter allt, så finns det ju nån sötma i det hela.

Åkej!

Fokus tillbaka fokus tillbaka.

Har fladdrat omkring som en vante i helgen, träffat fladder från förr, och fladder från nu. Japp, ni vet hur jag blir. Mycket alkohol, gråt och sol senare så har jag gett mig själv några mentala faceslaps. Upp och hoppa, det blir ingen laxpasta för dig och det blir inge åka av i fantasiframtiden. Det är här och nu som gäller. Nähä, joho, självklart.

Så nu har jag rensat ut hela garderoben, vikt och haft mig. Bytt lakan och skrubbat badkaret. Målat och värmt vårrullar. Allt för att få tillbaka fokus på vad det är som betyder någonting. Och vad är det nu då? Jo det va nya jobbet ja, och uppsägningen...fan att jag inte kan fokusera på sånt som är bra för mig.

Om jag fick skulle jag bara leva i en enda stor påhittad kärlekskokong utan problem eller besvikelse. Med uppehåll för vänner, familj och mat. Men de säger att jag ska fokusera på nya jobbet, så då gör jag väl det. Fan att det är en månad kvar bara!

Ok, vårrulle, vätska och bra bok. Det måste bara funka mot fladdreri fladdrera.

Vet ni om att jag har sagt upp mig idag?

Vet ni om att jag ska skriva på riktiga anställningspapper, fast anställning som hälsopedagog, visste ni det?

Vet ni om att jag snusar, äter upp ett stort paket extrasaltat bregott i månaden, dricker alkohol fyra av sju dagar i veckan, alltid beställer ljust bröd på café och motionerar högst oregelbundet? Ja, det är klart ni visste det!

Vet ni om den här ekvationen går ihop? För jag vet det inte.

Och nu börjar jag bli riktigt orolig, måste man leva som man lär, eller är det ok att lära ut som man borde leva?

Nu ska jag skriva om skor.

De ultimata vore om de här blev inne. Sommaren 2011 kanske?



Jag har verkligen assvårt att hitta skor.

För det första är jag 182cm lång vilket innebär att jag inte vill bli längre. Alla ba´ "men det är ju jättefin att vara lång, det är så ståtligt!" Ståtligt?? Jag vill inte vara ståtlig för en sekund till, urless på att höra det. Får mig att tänka på kungen, sittandes på en häst. Så långt som det är från hovarna till kungens krona, det är vad jag refererar till ståtligt och jag tycker alltså INTE att det är en komplimang!
Det är lite synd, för om jag hade varit typ 175 så hade nästan alla mina skor bestått av kilklackar och 10cm stilett. Man får ju så sjukt snygga ben och vrister. Men nä, klack förutom högst tre-fyra cm går alltså bort.

Sen har vi ju min högst spektakulära strl. 41,5. Kan vara den knepigaste storleken på oss tjejer. Inte ens en jämn siffra. Och vid 41 går gränsen på de flesta skoaffärer, så det blir till att antingen klämma ner sina fötter i för små skor, låta tårna hänga lite utanför i sandalerna eller rota bland Jerns eller Ecco typ. Vilket för övrigt känns som affärer för klumpfotade eller funktionshindrade. I meen no harm, men ok...så jävla hett är det inte!

Sen är jag snål, eftersom jag aldrig hittar bra sköna skor så köper jag billiga och lite för små så att jag kan köpa nya om ett tag.

Så skorna jag hittar är oftast rätt till intetsägande, de ska helst inte märkas, inte kommenteras eller frågas om pris på. Och främst, ingen får prova mina stora skor! (Jag har ett eller två par som faktiskt är i min storlek) Som att se nån sätta sig i en optimistjolle och dra runt i hallen, känner mig oerhört förnärmad då.

Så här håller det på, år ut och in.

Jag har aldrig varit nöjd med ett par skor, jag kan aldrig välja de jag vill ha och jag har alltid ont i fötterna.

Hur fan tror ni att det känns??!
Ok ok...nu borde jag ta mig ett glas flädersaft och tänka igenom mitt utfall, kanske även skänka en tanke till barnen i afrika som måste gå flera mil för att hämta vatten.

Men näää, för de är i alla fall barfota!!

Det här är juicy!!

För ca ungefär ett år sen så träffade jag en kille, trodde faktiskt det var lite pirripirr i luften där ett tag. Men så blev inte fallet, fallet blev snarare så att vi skildes åt en morgon efter vår första "natt" (ni fattar) varpå han säger.... "Stackare, ska du gå hem nu...walk the walk of shame"

The walk of shame??? Ok, vi sågs inte mer.

I alla fall så är han nu ihop med en av sveriges mest kända bloggerskor, (hon är skitsnygg) så låt gå. Visst är det pännande!!
Han bloggar själv, och jag kan nu följa detta händelseförlopp med stor entusiasm. Walk of shame verkar nu redan ha gjort bort sig. Och ingen gottar sig mer än jag.

Ikväll vankas det oxfilé med dyrt vin och fantastiskt vackert sällskap.

Jag är Nigella denna månad, bystig i mörkbrunt hår, slickandes i skålarna och så levande i detta nu!

Nya tag och fula katter!!

Ja men okej då jag försöker vällanna blogga ett tag till då!

Igår var jag en hårsmån från att köpa två katter. Hittade ett syskonpar på blocket. Det hela var klockrent, man fick med rubbet, kattlåda mm samt att de INTE river på soffan och är kastrerade. Det ska nämligen inte pippas eller rivas hemma hos mig. Inte så länge jag inte får pippa och riva i alla fall.

Jag ringde ägaren i fråga och vi kom överens om att genomföra köpet och överlämningen på fredag, jag bad att få lite bilder på katterna via mail...bara som en trevlig grej liksom. Väl hemma vid datorn kände jag bara....NEJ! Det här är inte mina katter! Problemet?
Det var helt enkelt inte tilltalande. Bruna och med gula ögon och så såg de liksom ut att vara sprängfyllda med halvdöda råttor. Jag vet att jag låter hemsk nu, men jag såg mig själv ligga i sängen mitt i natten och endast se de där gula ögonen stirra på mig. Jag fick panik och ringde upp ägaren och drog en nödlögn om att jag nog inte ville ha dem som utekatter då det är så många elaka katter och kattbråk på gården, och eftersom de här katterna är utekatter så är det nog bättre att de kommer till en ägare med bättre hemförhållanden.

Lärdom: Va ärlig, ring upp på en gång och säg som det är.
Hur göra: Ljug. Sanningen kan göra ont.
Och nu då?: Skaffa alla tillbehör innan. Hitta den rätta kissen, gå och titta på henne först.

Så här i efterhand så kan jag verkligen se hur fint det va i morse.
Jag fick ett meddelande av min underbara vän, och samtidigt fanns det en mycket fin bredvid.
Det kändes inte då. Men nu så här i efterhand så förstår jag hur omhuldande små stunder är, och hur synd det är att man inte lever i dem mer, och fångar.

Så här i efterhand, vad som än händer och hur många fler kommatecken jag än väljer att skriva här. Så kan jag se hur verkligt det var. Om än för bara en liten stund, om än för vad jag än känner för dig och dig imorgon....så var det fint och omhuldande.

Det är opålitligt, det är naivt. Men känslan är densamma. Och skapar man sig en känsla så får man fanimej ta och leva ut den en stund.

Bommpettibom....

Jaha, vad ska man tillföra här nu då...

Det hände sig en gång att jag gick och blev med roligt jobb, mycket jobb. Och så sas det upp sig från tantsimmeriet och allt blev mycket bättre.
Nu vet jag precis vad jag strävar efter och hur saker ska vara. De ska vara precis som jag är, inte mera bara närmare. Och så ska det kryddas med pengar. Jo, jag gillar pengar, det gör mig trygg och full i fan. Det ska inte gå och gruvas så mycket, saker ska ut i friska luften. Och jag ska tas ner på jorden, gärna flera gånger om dagen.

Och så har det bytts inredningsstil. Från stelt till newport. Ni vet, trä, silver, blått och rött.

Och håret ska bli jämnlångt, lejonkungen ska klippas en gång i månaden, rakt av.

Ungefär så ligger det till!

Jag är inte trött och jag är inte pigg. Jag är inte arg och jag är inte glad. Jag är fan ingenting. Jag är summan av hopplöst omöjlig kvinna. Den underbara som i nästa sekund är den manipulativa och menlösa. Jag är allt det där, och samtidigt hävdas det från helt okända människor, läs gärna Mia Törnblom typ... att man är fantastisk! Precis som man är! Hur jävla lätt är det att upprätthålla? Det är samma sak med "balans". Har någon någonsin haft balans i livet?? Skulle inte tro det va, skulle snarare tro att man behöver vara kinesjapansk tolk för att kunna lokalisera betydelsen av vad i hela friden det krävs för att ha balans i livet.
Kan man inte bara leva på, och slå ut allt sen. 100 delat på något som gör att det hela går jämt ut?

Sitter och fiser in i den snygga soffan. Jag borde städa, dricka en halvliter vatten, tvätta bort sminket slå mi själv hårt på kinden några gånger och säga till mig själv:

Vänta inte
Ansträng dig inte
Jobba mera
Skratta mera
Titta upp när du säger det här, titta i spegeln, och säg det igen.

Karin och jag.

Några timmar senare och många tankar färre. Så blev det fler.
Hur jag lyckas vet jag ej.
Sitter inne och solen letar efter en anledning att ta mig ut.
Men jag har ont där inga andra når, och varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle mina vänner vara ute, och jag i det bitterbleka?
Det är inte knoppar som brister, det är själen som rivs.
Och när allt som inte spelar någon roll föds så öppnar jag hud, där har jag gjort ett rum och möböerat välkomnande. Allt som inte spelar någon roll och rivs har det rymligt hos mig.
Jag hittar ingen väg ut, inte ens en genväg. Men jag tänker:
Låt inte våren tveka, för visst gör det ont när knoppar brister,

i alla fall.