Ibland är strävheten stor, när jag tänker efter....rätt ofta.
Jag vandrar i längtan efter något längre bort, något ovisst. Något tillfälligt tillfredsställer och blir för lite, eller för mycket. Vem vet vart köttet är? Och vem vet vart viloplatsen är? Du gör mig mör, du gör mig matt. Ibland gör du mig sträv. Eller när jag tänker efter, rätt ofta. Men sluta inte, inte än. Efter allt, så finns det ju nån sötma i det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar