Pssst.... nu ska jag snart in på ett VIM, very important meeting. Jag ska redovisa fakturor och knyta ihop säcken som det så käckt heter. Jag har sju feta mappar tretton notisar och åtta lösa blad framför mig. Jag har ont i magen. Detta är ett litet projekt jag fick i höstas and it all comes down to this.
Har ingen aning om vad jag ska säga förutom de förutsägbara och enkla och jag vet inte om det kommer att räcka med att se förstående ut, nicka, le och vara snygg. Det är på gränsen.
Har tänkt på att försöka inta en taggad "oops jag lär mig fortfarande-possition" och skylla alla misstag på det. Då är man ju fortfarande ambitiös liksom.
Ja det får bli den ambitiösa looken, är inte så inövad på den men det sitter bättre och bättre.

Ok, here comes nothing!

I love New York?

Making a mental note...

Fara långt här ifrån.

Jag ska till New York mina vänner och det finns inget som kan stoppa mig. Inte ens ett vackert byxtyg som ber på sina bara knän att jag ska finnas tillgänglig i Hornstull för nattliga nyp. Onej, jag ska ligga och lukta fisk tills i sommar, spara ut håret och hora ihop till en ansenlig sparkassa. Och ut ur det skall jag likt en ung Sandra Bullock iträda den svenska avundsvärda sparsmakade stilen och berätta vad less is moore egentligen innebär.

Tänk om jag stannar? Tänk om jag aldrig vill åka hem igen, tänk om jag äntligen hittat ett bättre ställe än hemma? Ja, tänk om aptiten är bättre där, meningen och sammanhanget.

Jag kanske traskar upp till The Times i ett par lågklackade Manolo Blahniks och lägger fram konceptet "Martel and the city". Eller så åker jag hem med hjärtat fullsmackat med cred, flärd och storstad. Jag älskar stad. Natur javisst, i form av parker med bänkar där man kan dricka sitt starbucks. Och jag får väl äta upp min hatt för att jag en gång försökte mig på det här med att leva upp till skogsmulle och hälsopedagog. Ett träd i veckan räcker gott.

"I love the city and i can´t have anyone talking shit about my boyfriend"

Livet har fört mig till märkliga människor.
Jag har haft å göra med två av dessa människor idag. En av de här två uppenbarelserna är kanske den som har påverkat mig mest rent känslomässigt. På riktigt och inte bara i fantasin.
Jag har tänkt så många gånger at vi ska stöta på varandra och så plötsligt när jag tänker på det som minst så står du bara där. Så säger man att det alltid är, för så är det tydligen även i verkligheten.
Vi kallpratar, nuet blir till små regndroppar som bara faller ner och torkar bort. Likt alla tårar jag inte gråtit men så gärna skulle ha velat gråta. Så torkar de bort och blir till dåtid. Och allt som räknas är nu.
Jag är förlamad till tårna, men rör mina läppar. Det gör varken till eller från ändå.

Därför vinkade jag av den andra märkliga människan som också skulle komma att påverka mig inom snar framtid. Om inte redan, jo. För allt som räknas är att vi vill ha varandra här och nu. Äkta kärlek är handling direkt, något man kan ta på.
Jag har aldrig riktigt fått peta på riktigt, men gud vad jag har fått uppleva märliga människor. Så mycket sudd i kanterna och tal om komma skall. Pyttsan säger jag utan att ha blivit bitter, livet är härligt ändå! Så finner jag mig själv i mjukisbyxor på ICA. Och jag väljer det istället för fantasin. Jag väljer kycklinköttbullar istället för ett sms om nästa torsdag.
För mig är det inte verkligt. Alla förtjänar ett handfast varande, en beständighet. Så även jag.

Ringer mina närmaste och fäller faktiskt en liten tår, lyckades efter mycket krystande. Men inte för alla märkliga människor, utan för alla beständiga vänner som finns här och nu.

its vanity tajm bitches!

Tillbaka till blandhyn.

Det är november, hudens värsta fiende. Stackarn har inte hunnit ställa om sig till vintertid och blir stressad. Den vet inte vart den ska ta vägen helt enkelt.. Ska jag bli fet, torr, rynkig, uppsvälld, uttorkad, grå, röd eller vit? Tånorsrevolt möter övergångsålder och allt man kan göra är det gamla supermodellsknepet "sova och dricka mycket vatten".
När man dessutom jobbar 9,5 timmar per dag, kommer hem äter sen middag och häller i sig två koppar glögg för att komma ner i varv så är det inte så konstigt att huden börjar reagera och vrida på sig.

Lucky me att ha en extremt metrosexuell kompis.
När jag sover över där är det julafton varje gång jag länsar badrumsskåpet på allehanda exluseva herrprodukter. Jag älskar herrprodukter, homme sweet homme!!

Först tvättar jag mig med LAB series exfolierande ansiktstvätt, det är som att komma bort från allt vad november heter och in i en härlig mintsorbe´! Huden blir fantastisk uppfriskad och förnyad på grund av de små slipkornen i produkten.

Ögonkräm har jag aldrig gett mycket för, man kan lika gärna lägga två kalla ägg på sina svullna morgonögon. Men Loreal Homme har verkligen kommit med en glad överraskning med sin ögonkräm som tar bort puffines och mörka ringar under ögonen, den fullkomligt lyfter upp ögonen och dämpar allehanda vattensamlingar. Som att lägga två fishermansfriend på ögonen istället.

Igår gick jag stolt i ryggen till Åhlens herrgrooming avdelning och köpte på mig dessa dyrgripar. Nu ser det ut som att jag har en karl i badrummet. "For men" står det ju på produkterna, men jag är kvinna nog att framhäva mina manliga sidor.

och hey, nu har jag en ganka fantastisk blandy.

Nu har jag inte snusat på 12 timmar.

Jag är faktiskt seriös nu även om det kanske låter banalt.

Det trycker det på igen, 25 årskrisen. Skaffa karl, skaffa barn, köpa bostadsrätt, körkort och fast jobb. Vi stannar här för jag börjar nästan gråta.

Körkort, jag ser svart.
Jag ser någonting för mig helt omöjligt, jag ser upp till alla andra som har det, jag ser mig själv på en bild under ordet PRESTATIONSÅNGEST.
Jag ser även en bild på mig själv under ordet FÖRNEKELSE. Jag vill inte ha körkort, behöver inte ha det, har inte råd att ha det, ELLER att ta det. Det finns alltså ingen anledning för mig att ta körkort?
Nu börjar jag snart att gråta igen. Jag skojar inte, det här med körkort är ett stort självförtroende-issue för mig. Lära sig skyltar, fickparkera, behålla lugnet, hålla hastigheten, backa (!!!), köra med medpassagerare....gaaaah.

JAG KAN JU FÖR FAN INTE ENS CYKLA I STAN!!!!!

Problemet är att jag inte är producerad till denna värld för att driva ett fordon framåt. Jag är livrädd, dålig och nervös bakom ratt.
Gud bockade endast i snowrejser och spark när han såg mina lemmar komma ut.

Ok, lugn och fin.

Ringde nyss min fem år yngre bror, jag bad att få låna hans teoriböcker. Bara det att min yngre bror har körkort och bil är som en stor jävla käftsmäll varje gång jag tänker på det.
Mamma: -"Men gumman du kan ju annat....
-Vaddå annat, sjunga O helga jävla natt på julafton inför släkten...det räknas inte fattar du inte det!!??? Allt som räknas är om man har körkort!! Handikappade människor har körkort, människor med damp har det, de som jobbar på ICA...alla!!

Kreativitet kan inte leva upp till makten av att inneha ett körkort det vet alla som är kreativa att man inte kan jämföra konstnärssjälar med akademiker!
Ja ni fattar liksom.

Well ni får väl följa min kamp om körkortet, tänkte att innan jag är trettio så.
Fan vad jag behöver en snus nu. Det här tar på mina krafter.

Note to self!

Sluta snusa

Sluta dricka alkohol i veckorna

Avänd inte h&m-kortet på ICA

Damsug minst en gång i veckan

Klipp dig inte

Play it cool

Bli helst inte kär i kärleken

Borsta inte tandköttet så överjävligt

Gör spontana saker som inte har konsekvenser

Sluta upp med att slicka vattenpasstantröv

Bli befodrad, hela tiden

Tänk på att du är snyggare idag än igår, och ännu snyggare imorgon

Ät lax, det är gott

Ha en katt


Ja det var väl allt för den här gången.

Fan vilket tråkigt sexliv man verkar ha i jämförelse med den här killen...

Lik i garderoben...

Gud vad jag skrattade när jag läste min barndomsvän Idas blogg om klädtabbar man gjort i sitt liv. Här kommer mina!

6År
Jag var helt i min mammas våld. Bara det att hon döpte mig till Märta säger väl en hel del, leksakerna var i trä från hemslöjdsbutiker och kläderna bestod enbart av skepparklänningar med slips! Idag kanske det är vad ACNE skulle designa i sin barnkollektion. Men då var det bara gråt, ångest och smäll i dörrar.

8ÅR
Jag säger bara Manchesterbyxor! Jag hade oranga, serisa, mossgröna och bruna. Stora i benen, rätt så tighta och herriga i midjan. Till detta lyxade jag ofta till det hela med en ärvd Mimmi-tröja i knallrosa. Det här med att matcha var jag fortfarande för liten för. Huvudsaken att det var mjukistyg och tryck, då var man safe. Jag kände att de förlät manchestern.
Förresten, knallrosa säger man aldrig nuförtiden..

10År
Tegelröda jeans med obefintlig passform. Tillhörande tegelröd jeansväst och under det en matchande (!!) flanellskjorta i oidentifierbara murriga färger. Grungen hade kommit, men jag bar den prydligt. Instoppad och med ett skärp hårt i midjan.

12År
JC! Jag var för tjock för deras vita strech-jeans, men jag köpte dem i alla fall och blötte dem i midjan, trädde dem över toalettstolsryggen och tryckte in handdukar under linningen. Lät dem "fixeras" under natten och dagen därpå kunde tillockmed pappa ha dem.
Jag gör detta trick fortfarande med mina cheap monday.
Till de vita jeansen? Japp, "fruit of the loom" kom till Ö-vik också.

14År
Lång svart sviiintight kjol med slits som alla tjejer sydde på syslöjden med Robyns "Do you know what it takes to do me right?" skvalandes i bakgrunden.
Till detta bar man Championsockor som hasades ner, fila sneakers och luvtröja, även denna i Champion.

Men det blev ju människa av mig med! :)

De vill åt mina pengar.
Ryssen vars barn har leukemi enligt den inplastade lappen. Dragspelaren i hornstull, tiggaren som kommer fram på t-centralen.
De vill åt mitt skal, pojkarna de små pojkarna. Som nyblivna hingstar låtsas det utlova värme och trygghet, självsäkerhet och skydd. Ha!
De vill åt min arbetskraft, så lite pengar så mycket jobb. Så lite som jag klagar så mycket som jag gör. De vill åt, åt åt.

Så kommer du och allt bara är som det är. Du vill inte åt någonting som jag inte får tillbaka, jag betalar inget i förskott, jag arbetar inte i onödan, jag ger inget för inget.

Ändå är det precis vad som kommer att hända. Jag kommer att stå utsugen och frusen snart. Jag kommer att stå kvar på den där hållplatsen och vinka hejdå.

Det är nu jag kan stoppa det, precis nu ligger jag i skarven från att bli obedövat nedsövd. Jag funderar, njuter och pillar lite på sorgen i kanten. Det sticks och jag ryggar tillbaka.

Ska jag njuta lite till? Eller ska jag hoppa av?

It looks and feels just like real love!

Igår fick jag ett sånt där materialistiskt less-utbrott på min gamla mobil varpå jag helt enkelt besökte min telenorbutik och frågade om jag kunde få en ny telefon. Det fick jag! Ahmed sa att jag i stort sätt kunde välja vilken som helst, himmelriket! Okej, jag var tvungen att förlänga abonemanget ett år.
Jag valde den här lilla puman, its love, its materiell kärlek!
Satt i sängen i går kväll med ett glas vin medans jag trixade och lekte med mobilen.

Folk får säga vad de vill om att man inte blir lycklig av saker. Jag kommer att vara lycklig över puman i minst tre veckor. Som att jag någonsin varit lycklig över nyfunnen kärlek längre än så.

fredag hela veckan kanske!

Söndag natt mot måndag är svårinsomnade. Det är för att det ligger en del orosmoment över måndagen. Först och främst vattengympan med alla hitlertanter som i stort sett är beredda att skjuta mig vid minsta felsteg. Dubbelhitler dessutom, eftersom det är dubbla pass. Dubbeljobbigt. Jag kanske är mesig.. men det är inte så att jag ligger i fosterställning och gungar fram och tillbaka. Det är snarare den där otrevliga magkänslan som gör sig bekant framåt söndag förmiddag.

Sen ska vi gnälla lite om mitt andra jobb också. Vattengympaställe nummer två där den nya cd-spelaren la av innan jag ens hann börja igår. Vilket ledde till att jag fick låna en liten bergsprängare. (Tänk er ljudet och min situation här i en badhusliknande miljö, det var ungefär som att danska kang kang ensam i en kloak). Till råga på detta funkade inte min brända skiva i den så jag letade efter vad som helst och hej och hå, det blev svenska hits från 60-talet. Fy va illa det gick.
Nej som sagt, min karriär som vatteninspiratör blir kort men jävligt intensiv.

Men idag mår jag faktiskt riktigt bra!
Det beror främst på mitt fantastiska hår som kommit en bra bit in på "halvlångt" nu. Nu är det väl bara en sisådär tre sekel innan det når skulderbladen, men jag tänker leva då, jag tänker uppleva det! Å vad långt det ska bli. När jag dör så ska min son (?) få göra en liten grå kringla av det och lägga det tätt intill min kind i graven, jag tänker mig en sovande Meryl Streep, typ.

Och så har jag kommit över mitt första hinder i "jag är puckad fasen" på mitt tredje jobb, det annars bästa jobbet.
Det är så befriande, jag kan det jag håller på med så pass bra nu att jag vet vad jag snackar om, på riktigt alltså! Eller ja, nästan i alla fall.
Jaja, nu tycker ni att jag nedvärderar mig själv...för att väga upp det kan jag säga att jag är extremt bra på att prata om saker jag inte förstår någonting om.

Minikurs??
Viktiga ord att använda i det läget är "förmodligen", "förvisso", "antagligen" och sist men inte minst "så som jag har förstått det". En favorit i min värld är annars "jag tror det är IT som ombesörjer det där..."

Lilla gubben=min lägenhet är finare än någonsin. För jag rensar och gör grejer på riktigt. Tror det går hand i hand med att jag förstår saker på jobbet. Inge mer ofunktionellt tjafs. Men hey, dölja får man fortfarande göra!

Jimpa och S gör livet glatt och tillsammans med min nya beundrare är det rena rama SATC-livet jag lever.

Damp å hej på er!

Bluff

Ta mig, använd mig, gör vad som helst med mig. Men ta mig up, up , up!

Mitt jobb gör mig på helspänn, uppskruvad, stissig, frusen och nervös. Helt plötsligt är jag uppe till tolv på nätterna, hinner se sex and the city på trean, hinner möblera om, sätta upp tavlor och skura toaletten på det sättet som sig bör.
Jag vet inte om det är bra, jag vet inte om det är ett förstadie till mental påfrestning.

Ända sedan jag var liten och hörde dåligt, jag sa "va" ungefär en gång i minuten, och ända sedan jag var liten och gick på kvartsamtal där lärarna förklarade mig som en aningen drömmande, okoncentrerad och frånvarande, och ända sen jag var liten och höll andan så länge att jag svimmade och slog i bakhuvudet så har jag haft en latent känsla av att jag förmodligen är lite, lite efter. Fast inte allmänt korkad, utan mer borta, tankspridd och långsam.
Och saken blir ju inte bättre av att varje gång när någon försöker lära mig någonting nytt så tänker jag på allt det här, istället för att lyssna och ta in. Därför ser jag till att lära mig saker i efterhand, på egen hand och det kan ni ju tänka er själva hur bra det blir.

I skolan, "jag går hem och försöker läsa mig till vad föreläsaren säger, i lugn och roooo"

Chefen ger mig ett uppdrag och jag fattar ingenting, då frågar jag inte...nä för då kommer han att inse att jag är en bluff. Så jag tänker att om jag bara nickar och verkar ha koll och kör på så får misstaget som kommer som ett brev på posten av en sådan handling bli det som får mig att fatta vad jag egentligen borde ha gjort från första början.

Det knepiga är att jag innerst inne vet att jag är brilljant på många sätt och vis, men den där nyckeln till den känslan slarvar jag bort när jag inte når resultat med jämna mellanrum....

Och nu har jag fått en liten befodran, jag ska förmodligen få ett litet ansvar för en ganska omfattande och viktig del på jobbet. Det känns jättekul, det känns som ett steg up från det första steget där jag nu stått alldeles förlänge. Men samtidigt så börjar det surra i huvudet, jag börjar tänka på att jag är frånvarande, jag börjar tänka på att jag är lite puckad och jag börjar oroa mig för hur det ska gå..om det kommer att gå. Om de kommer att inse att jag är en bluff nu när jag gör lite mer avancerade saker.
Det är alltid lättare att gå från bluff till inte bluff.

Jag läste i metro i morse om hur viktigt det är att vara lycklig på jobbet. 55% tycker att det är sådääär på jobbet, 22% hatar sitt jobb. Det vi blir lyckliga av är resultat och relationer. Lyckan av att nå resultat ger oss en kick och vi vill se att det vi gör får betydelse, trots det är den känslan som vi får av att nå resultat inte så långvarig. Vi behöver nå dem ganska kontinuerligt och samtidigt ha bra relationer till våra kollegor. Dåliga relationer ger dåliga resultat, bra relationer ger bättre resultat. Jag tycker att det är en ganska självklar analys men ändå otroligt viktigt att tänka på. Och jag vill nå resultat, känna att det jag gör är meningsfullt, att folk är i behov av mig och jag kan serva dem. Och jag vill att folk ska ha förtroende för mig, att jag kan.

Jag sitter här och funderar på hur jag ska vända på mina tankar.

En weekend i Ösd hos H.

Östersund. Vackert, stort, inskränkt, fula människor, inga invandrare, gå med stavar, vänlighet, "sportigt", mysbyxor, spakliniken, frost, lila himmel, röd himmel, gul himmel, lugna skator, efterblivna skator, bilbatteri, resa utan plattänger för att det finns där.

Saker man hör i Östersund.

"Men gu va härligt" Sägs av alla åt i stort sätt allt som inte är negativt.

"Dra in tofsarna så jag kommer fram och förbi!" H kör nästan på en hundägare med sina två små vita hundar.

"Se på pärlbandet som bildas av lamporna på bron"

"Pip" Sms

"Gu va härligt"

"Äta tacos" Uttalas Takos. (Man äter takos typ jämt när man ska mysa i Östersund)

"Verkligen jättehärligt"

"Jag tänkte vi skulle öppna det sydafrikanska." Ett vin som H spart på så länge jag känt henne.

"Pip" Sms

"Om vi skulle möta en man som heter Björn nu, kan man säga att vi mött en Björn då?" Jag undersöker björnfaran i skogarna.

"Jag är faktiskt inte så fåfäng längre" Jag intalar mig själv och H att jag visst passar in i en by för ett ögonblick.

"Man tappar liksom tidsuppfattningen när man hånglar" H

"Om vi skulle gå förbi en man som heter Sten nu, kan man säga att vi har gått förbi en sten då?" Jag drar det för långt.

"Pip" Sms

"Men det va mig ett jävla sms:ande.."

"Men du är ju mitt hjärta" H och jag, alltid.

Det här med att kasta pärlor åt svin.

Om du har problem med att hänge dig, hänge dig inte alls från första början.

Om du är så blyg att du tar omvägar och jag knappt kan höra pipet från ditt hej, sluta förföra och samtala om att förgöra.

Om du är gift, vad gör du här?

Om du går all in och sedan all out, det är helt enkelt inte schysst.

Om du har flera strängar på din lyra, plocka åtminstonde bort mig.

Om du inte är perfekt, det är verkligen helt okej. Det är inte jag heller, jag har till exempel kastat pärlor åt svin allt förlänge.

lovley lowlife, del sjuttioelva

Har tänk på en rolig sak (nu när jag har paus igen)

Jag brukar roa mig över övertrevliga kollegor eller försäljare som ringer till mig på jobbet. Deras sista ord brukar alltid bli så pipiga. Först låter det som en porlande bäck, sen övergår det til fågelsång och sen är det Mariah Careys falsett-toner. Det vill säga ljud som bara hundar kan höra.

"Okeeeeej, jättebra, vi säger så tack så jättemycket för hjälpen, vi hörs framöver, jaaadå, ha det fint, ok..pip, piiiiip ....iiii....i...i.....tomt(!?)"

Själv låter jag som Nanny Fine. Det är min hes-och-övertrevlig-röst.