Nu har jag inte snusat på 12 timmar.

Jag är faktiskt seriös nu även om det kanske låter banalt.

Det trycker det på igen, 25 årskrisen. Skaffa karl, skaffa barn, köpa bostadsrätt, körkort och fast jobb. Vi stannar här för jag börjar nästan gråta.

Körkort, jag ser svart.
Jag ser någonting för mig helt omöjligt, jag ser upp till alla andra som har det, jag ser mig själv på en bild under ordet PRESTATIONSÅNGEST.
Jag ser även en bild på mig själv under ordet FÖRNEKELSE. Jag vill inte ha körkort, behöver inte ha det, har inte råd att ha det, ELLER att ta det. Det finns alltså ingen anledning för mig att ta körkort?
Nu börjar jag snart att gråta igen. Jag skojar inte, det här med körkort är ett stort självförtroende-issue för mig. Lära sig skyltar, fickparkera, behålla lugnet, hålla hastigheten, backa (!!!), köra med medpassagerare....gaaaah.

JAG KAN JU FÖR FAN INTE ENS CYKLA I STAN!!!!!

Problemet är att jag inte är producerad till denna värld för att driva ett fordon framåt. Jag är livrädd, dålig och nervös bakom ratt.
Gud bockade endast i snowrejser och spark när han såg mina lemmar komma ut.

Ok, lugn och fin.

Ringde nyss min fem år yngre bror, jag bad att få låna hans teoriböcker. Bara det att min yngre bror har körkort och bil är som en stor jävla käftsmäll varje gång jag tänker på det.
Mamma: -"Men gumman du kan ju annat....
-Vaddå annat, sjunga O helga jävla natt på julafton inför släkten...det räknas inte fattar du inte det!!??? Allt som räknas är om man har körkort!! Handikappade människor har körkort, människor med damp har det, de som jobbar på ICA...alla!!

Kreativitet kan inte leva upp till makten av att inneha ett körkort det vet alla som är kreativa att man inte kan jämföra konstnärssjälar med akademiker!
Ja ni fattar liksom.

Well ni får väl följa min kamp om körkortet, tänkte att innan jag är trettio så.
Fan vad jag behöver en snus nu. Det här tar på mina krafter.