Livet har fört mig till märkliga människor.
Jag har haft å göra med två av dessa människor idag. En av de här två uppenbarelserna är kanske den som har påverkat mig mest rent känslomässigt. På riktigt och inte bara i fantasin.
Jag har tänkt så många gånger at vi ska stöta på varandra och så plötsligt när jag tänker på det som minst så står du bara där. Så säger man att det alltid är, för så är det tydligen även i verkligheten.
Vi kallpratar, nuet blir till små regndroppar som bara faller ner och torkar bort. Likt alla tårar jag inte gråtit men så gärna skulle ha velat gråta. Så torkar de bort och blir till dåtid. Och allt som räknas är nu.
Jag är förlamad till tårna, men rör mina läppar. Det gör varken till eller från ändå.

Därför vinkade jag av den andra märkliga människan som också skulle komma att påverka mig inom snar framtid. Om inte redan, jo. För allt som räknas är att vi vill ha varandra här och nu. Äkta kärlek är handling direkt, något man kan ta på.
Jag har aldrig riktigt fått peta på riktigt, men gud vad jag har fått uppleva märliga människor. Så mycket sudd i kanterna och tal om komma skall. Pyttsan säger jag utan att ha blivit bitter, livet är härligt ändå! Så finner jag mig själv i mjukisbyxor på ICA. Och jag väljer det istället för fantasin. Jag väljer kycklinköttbullar istället för ett sms om nästa torsdag.
För mig är det inte verkligt. Alla förtjänar ett handfast varande, en beständighet. Så även jag.

Ringer mina närmaste och fäller faktiskt en liten tår, lyckades efter mycket krystande. Men inte för alla märkliga människor, utan för alla beständiga vänner som finns här och nu.