Torbjörn and the citizens!

Min kära kollega har plötsligt bestämt sig för att dyka upp och jobba några ströpass då och då. Hoppas hon inte sliter ut sig bara, hon har redan klagat på slitna armbågar? Människan har varit julledig i tre veckor!
I alla fall, denna sporadiska avlösning ger mig faktiskt några extra timmar på egen hand vilket jag som utlovat börja spendera på hälsan 2008. Jaharå, igår stegade jag in på friskis och svettis, med noll prestige men med stora förhoppningar om att ändå vara snyggast där. Katjing, stämde såklart.
Väl i kassan sa jag att jag ville ha ett årskort med autogiro, det gjorde en kreditupplysning på mig och ville att jag skulle fylla i en himlans massa papper. Jag menar, hur komplicerat kan det va? "Ja friskis, jag lovar at inte idka bedrägeri mot er fantastiska verksamhet för allmänheten." Sen frågar kassörskan vilken årsinkomst jag har, haha....jag räknade där och då ut att den bör ligga på ca 250 000. Mellan tummen och pekfingret såklart. Jag menar, om jag skulle jobba mina nio timmar om dagen och ta varenda fittpass som kom i min väg, aldrig vara sjuk eller ha semester. Då skulle jag inte ha behövt känt att det var den vitaste lögnen i manna minne. Men nu var det så, och friskis litar på folk. På friskis är man ärlig, satt och präktig. Hur kunde hon gå på det?

Jag började lägga märke till en adoptivmammas fuktiga flämtningar i min nacke där jag stod med alla mina papper, hennes kinesiska söta odågor ville gå till lekrummet och mamman hade tänkt att trycka in ett medelpass i sitt förmodligen tighta schema. Maken till irriterande blickar får man leta efter! Hon stönade och pustade, tittade på mig som att jag bar på pesten. Eller förmodligen var det den där blicken som säger "lilla gumman, jag är mamma och har förtur...flytta ditt beniga ärsle så jag kommer fram och förbi." Im telling you!.
Men jag som sett alldeles för mycket på sex and the city det senaste månaderna intog genast rollen som Samantha och skrev mina underskrifter långsammare än någonsin.

Sen var det dags för medelpass med Torbjörn. Jag satt bland de andra fula, korta och satta. Ok, några tighta fotbollstjejer med stora pärlörhängen fanns förvisso. Där och då fick man helt enkelt köra på rehab-atityd. Jag gör det ibland, om man känner att man inte passar in, eller är för bra för lokalen så låtsas man helt enkelt att man blivit påkörd av en bil eller voltat i skidbacken, och nu är det dags för lite billig träning för att stabilisera upp musklerna. Där och då funderade jag också på vem den där Torbjörn var, vilken man i 35 års åldern kör medelpass i röda cyckelbyxor klockan tre en måndag? Vad han han råkat ut för, kan man undra?

Sen kom en lång ranglig man i 70 års åldern iklädd senapsbruna akrylliknande chinos med pressveck (ni vet pensionärstyger är tunga och statiska, aldrig bomull).
Därtill hade han en röd friskiströja och bruna ecco-skor. Han var flint med undantag för sporadiska hårfläckar, ja han såg ut som en söt korsad rashund. Min fasa över hur långt friskis dragit det här med "träning för alla" gav sig till känna. Är det här Torbjörn??

Lyckligtvis så var rashunden bara värd och tog emot lapparna. Väl därinne kom Torbjörn, om man slår upp ordet frisk så måste det finnas en bild på Tobbe där. Herre gud, han skulle inte sluta le om man så körde över honom med en gräsklippare och sedan asfalterade över hela hans rödbeklädda outfit. Han var övertygande måste jag säga.
Och det var kul, Torbjörn, det var kul. Visst halkade han några gånger i sitt eget svett och visst kände jag pruttlukt från några deltagare under sit upsen, visst störde jag mig på kinesungarna i lekrummet bredvid och mamman ständiga tillsyn, men besides from that så blev jag sådär löjligt glad och på rätt väg i livet-rusig efteråt.

Det var ungefär som jag trodde, en lagom dos störmoment och en stor skopa oxyticin.
Ja gott folk, jag gillar friskis.