Saknade vinterland

Klockan är 08.43 den 11 januari. Jag har redan börjat längta till våren.
Igår natt låg jag och tänkte på den riktiga vintern, då snö var så självklart och kylan gjorde det omöjligt att vara vacker utomhus. Men vad spelade det för roll, det fanns annat att hänge sig åt. I alla nedförsbackar slirade man i sina graningestövlar, vi red på nordsvenskar och åkte spark till skolan. Jag och min bror kunde hoppa från balkongen ner i snödrivorna och pappa var tvungen att ta snöslungan för att kunna ta bilen till jobbet. När jag gick till Ida efter fritids snöt jag in, snoret frös till is och himmelen var becksvart. Redan från kl fyra på eftermiddagen. Vi höll till i upplysta hobbyrum eller gjorde snöänglar. Ida slickade sig alltid om munnen två varv utan att förstå att läpparna bara blev torrare av det. Och Hanna bad mig alltid sluta säga "Herre Gud", hon påstod att det var onödigt att kalla på gud i onödan. Där låg vi omhuldade av bävernylon och faktiskt värmande snö, försökte leka tre. Det gick aldrig bra. Oftast var det bara Ida och jag. Hennes mamma följde ibland med mig hem, det var en sträcka på tio meter och vi skiljdes åt utanför Rune.
Hon vinkade av mig och stod kvar en stund ty jag var alltid lite mörkrädd, precis som idag. Jag vände mig om i min stora pälsmössa, en sån man knäpper under hakan..och hon stod alltid kvar. Det är ett ganska starkt minne, för ett hem blev till ett annat, fyllt av kärlek båda två men ack så olika.
Aldrig att jag hann längta efter våren, för det tog tid för snön att smälta bort. Men när det ljusnade kom gräset grönare än någonsin. Och ljuset, det norrländska ljuset förlät allt gånget.
Det är morgon den 11 januari, jag ser grått gräs längre fram, och jag längtar redan efter grönt.