Fan vilket tråkigt sexliv man verkar ha i jämförelse med den här killen...

Lik i garderoben...

Gud vad jag skrattade när jag läste min barndomsvän Idas blogg om klädtabbar man gjort i sitt liv. Här kommer mina!

6År
Jag var helt i min mammas våld. Bara det att hon döpte mig till Märta säger väl en hel del, leksakerna var i trä från hemslöjdsbutiker och kläderna bestod enbart av skepparklänningar med slips! Idag kanske det är vad ACNE skulle designa i sin barnkollektion. Men då var det bara gråt, ångest och smäll i dörrar.

8ÅR
Jag säger bara Manchesterbyxor! Jag hade oranga, serisa, mossgröna och bruna. Stora i benen, rätt så tighta och herriga i midjan. Till detta lyxade jag ofta till det hela med en ärvd Mimmi-tröja i knallrosa. Det här med att matcha var jag fortfarande för liten för. Huvudsaken att det var mjukistyg och tryck, då var man safe. Jag kände att de förlät manchestern.
Förresten, knallrosa säger man aldrig nuförtiden..

10År
Tegelröda jeans med obefintlig passform. Tillhörande tegelröd jeansväst och under det en matchande (!!) flanellskjorta i oidentifierbara murriga färger. Grungen hade kommit, men jag bar den prydligt. Instoppad och med ett skärp hårt i midjan.

12År
JC! Jag var för tjock för deras vita strech-jeans, men jag köpte dem i alla fall och blötte dem i midjan, trädde dem över toalettstolsryggen och tryckte in handdukar under linningen. Lät dem "fixeras" under natten och dagen därpå kunde tillockmed pappa ha dem.
Jag gör detta trick fortfarande med mina cheap monday.
Till de vita jeansen? Japp, "fruit of the loom" kom till Ö-vik också.

14År
Lång svart sviiintight kjol med slits som alla tjejer sydde på syslöjden med Robyns "Do you know what it takes to do me right?" skvalandes i bakgrunden.
Till detta bar man Championsockor som hasades ner, fila sneakers och luvtröja, även denna i Champion.

Men det blev ju människa av mig med! :)

De vill åt mina pengar.
Ryssen vars barn har leukemi enligt den inplastade lappen. Dragspelaren i hornstull, tiggaren som kommer fram på t-centralen.
De vill åt mitt skal, pojkarna de små pojkarna. Som nyblivna hingstar låtsas det utlova värme och trygghet, självsäkerhet och skydd. Ha!
De vill åt min arbetskraft, så lite pengar så mycket jobb. Så lite som jag klagar så mycket som jag gör. De vill åt, åt åt.

Så kommer du och allt bara är som det är. Du vill inte åt någonting som jag inte får tillbaka, jag betalar inget i förskott, jag arbetar inte i onödan, jag ger inget för inget.

Ändå är det precis vad som kommer att hända. Jag kommer att stå utsugen och frusen snart. Jag kommer att stå kvar på den där hållplatsen och vinka hejdå.

Det är nu jag kan stoppa det, precis nu ligger jag i skarven från att bli obedövat nedsövd. Jag funderar, njuter och pillar lite på sorgen i kanten. Det sticks och jag ryggar tillbaka.

Ska jag njuta lite till? Eller ska jag hoppa av?

It looks and feels just like real love!

Igår fick jag ett sånt där materialistiskt less-utbrott på min gamla mobil varpå jag helt enkelt besökte min telenorbutik och frågade om jag kunde få en ny telefon. Det fick jag! Ahmed sa att jag i stort sätt kunde välja vilken som helst, himmelriket! Okej, jag var tvungen att förlänga abonemanget ett år.
Jag valde den här lilla puman, its love, its materiell kärlek!
Satt i sängen i går kväll med ett glas vin medans jag trixade och lekte med mobilen.

Folk får säga vad de vill om att man inte blir lycklig av saker. Jag kommer att vara lycklig över puman i minst tre veckor. Som att jag någonsin varit lycklig över nyfunnen kärlek längre än så.

fredag hela veckan kanske!

Söndag natt mot måndag är svårinsomnade. Det är för att det ligger en del orosmoment över måndagen. Först och främst vattengympan med alla hitlertanter som i stort sett är beredda att skjuta mig vid minsta felsteg. Dubbelhitler dessutom, eftersom det är dubbla pass. Dubbeljobbigt. Jag kanske är mesig.. men det är inte så att jag ligger i fosterställning och gungar fram och tillbaka. Det är snarare den där otrevliga magkänslan som gör sig bekant framåt söndag förmiddag.

Sen ska vi gnälla lite om mitt andra jobb också. Vattengympaställe nummer två där den nya cd-spelaren la av innan jag ens hann börja igår. Vilket ledde till att jag fick låna en liten bergsprängare. (Tänk er ljudet och min situation här i en badhusliknande miljö, det var ungefär som att danska kang kang ensam i en kloak). Till råga på detta funkade inte min brända skiva i den så jag letade efter vad som helst och hej och hå, det blev svenska hits från 60-talet. Fy va illa det gick.
Nej som sagt, min karriär som vatteninspiratör blir kort men jävligt intensiv.

Men idag mår jag faktiskt riktigt bra!
Det beror främst på mitt fantastiska hår som kommit en bra bit in på "halvlångt" nu. Nu är det väl bara en sisådär tre sekel innan det når skulderbladen, men jag tänker leva då, jag tänker uppleva det! Å vad långt det ska bli. När jag dör så ska min son (?) få göra en liten grå kringla av det och lägga det tätt intill min kind i graven, jag tänker mig en sovande Meryl Streep, typ.

Och så har jag kommit över mitt första hinder i "jag är puckad fasen" på mitt tredje jobb, det annars bästa jobbet.
Det är så befriande, jag kan det jag håller på med så pass bra nu att jag vet vad jag snackar om, på riktigt alltså! Eller ja, nästan i alla fall.
Jaja, nu tycker ni att jag nedvärderar mig själv...för att väga upp det kan jag säga att jag är extremt bra på att prata om saker jag inte förstår någonting om.

Minikurs??
Viktiga ord att använda i det läget är "förmodligen", "förvisso", "antagligen" och sist men inte minst "så som jag har förstått det". En favorit i min värld är annars "jag tror det är IT som ombesörjer det där..."

Lilla gubben=min lägenhet är finare än någonsin. För jag rensar och gör grejer på riktigt. Tror det går hand i hand med att jag förstår saker på jobbet. Inge mer ofunktionellt tjafs. Men hey, dölja får man fortfarande göra!

Jimpa och S gör livet glatt och tillsammans med min nya beundrare är det rena rama SATC-livet jag lever.

Damp å hej på er!

Bluff

Ta mig, använd mig, gör vad som helst med mig. Men ta mig up, up , up!

Mitt jobb gör mig på helspänn, uppskruvad, stissig, frusen och nervös. Helt plötsligt är jag uppe till tolv på nätterna, hinner se sex and the city på trean, hinner möblera om, sätta upp tavlor och skura toaletten på det sättet som sig bör.
Jag vet inte om det är bra, jag vet inte om det är ett förstadie till mental påfrestning.

Ända sedan jag var liten och hörde dåligt, jag sa "va" ungefär en gång i minuten, och ända sedan jag var liten och gick på kvartsamtal där lärarna förklarade mig som en aningen drömmande, okoncentrerad och frånvarande, och ända sen jag var liten och höll andan så länge att jag svimmade och slog i bakhuvudet så har jag haft en latent känsla av att jag förmodligen är lite, lite efter. Fast inte allmänt korkad, utan mer borta, tankspridd och långsam.
Och saken blir ju inte bättre av att varje gång när någon försöker lära mig någonting nytt så tänker jag på allt det här, istället för att lyssna och ta in. Därför ser jag till att lära mig saker i efterhand, på egen hand och det kan ni ju tänka er själva hur bra det blir.

I skolan, "jag går hem och försöker läsa mig till vad föreläsaren säger, i lugn och roooo"

Chefen ger mig ett uppdrag och jag fattar ingenting, då frågar jag inte...nä för då kommer han att inse att jag är en bluff. Så jag tänker att om jag bara nickar och verkar ha koll och kör på så får misstaget som kommer som ett brev på posten av en sådan handling bli det som får mig att fatta vad jag egentligen borde ha gjort från första början.

Det knepiga är att jag innerst inne vet att jag är brilljant på många sätt och vis, men den där nyckeln till den känslan slarvar jag bort när jag inte når resultat med jämna mellanrum....

Och nu har jag fått en liten befodran, jag ska förmodligen få ett litet ansvar för en ganska omfattande och viktig del på jobbet. Det känns jättekul, det känns som ett steg up från det första steget där jag nu stått alldeles förlänge. Men samtidigt så börjar det surra i huvudet, jag börjar tänka på att jag är frånvarande, jag börjar tänka på att jag är lite puckad och jag börjar oroa mig för hur det ska gå..om det kommer att gå. Om de kommer att inse att jag är en bluff nu när jag gör lite mer avancerade saker.
Det är alltid lättare att gå från bluff till inte bluff.

Jag läste i metro i morse om hur viktigt det är att vara lycklig på jobbet. 55% tycker att det är sådääär på jobbet, 22% hatar sitt jobb. Det vi blir lyckliga av är resultat och relationer. Lyckan av att nå resultat ger oss en kick och vi vill se att det vi gör får betydelse, trots det är den känslan som vi får av att nå resultat inte så långvarig. Vi behöver nå dem ganska kontinuerligt och samtidigt ha bra relationer till våra kollegor. Dåliga relationer ger dåliga resultat, bra relationer ger bättre resultat. Jag tycker att det är en ganska självklar analys men ändå otroligt viktigt att tänka på. Och jag vill nå resultat, känna att det jag gör är meningsfullt, att folk är i behov av mig och jag kan serva dem. Och jag vill att folk ska ha förtroende för mig, att jag kan.

Jag sitter här och funderar på hur jag ska vända på mina tankar.

En weekend i Ösd hos H.

Östersund. Vackert, stort, inskränkt, fula människor, inga invandrare, gå med stavar, vänlighet, "sportigt", mysbyxor, spakliniken, frost, lila himmel, röd himmel, gul himmel, lugna skator, efterblivna skator, bilbatteri, resa utan plattänger för att det finns där.

Saker man hör i Östersund.

"Men gu va härligt" Sägs av alla åt i stort sätt allt som inte är negativt.

"Dra in tofsarna så jag kommer fram och förbi!" H kör nästan på en hundägare med sina två små vita hundar.

"Se på pärlbandet som bildas av lamporna på bron"

"Pip" Sms

"Gu va härligt"

"Äta tacos" Uttalas Takos. (Man äter takos typ jämt när man ska mysa i Östersund)

"Verkligen jättehärligt"

"Jag tänkte vi skulle öppna det sydafrikanska." Ett vin som H spart på så länge jag känt henne.

"Pip" Sms

"Om vi skulle möta en man som heter Björn nu, kan man säga att vi mött en Björn då?" Jag undersöker björnfaran i skogarna.

"Jag är faktiskt inte så fåfäng längre" Jag intalar mig själv och H att jag visst passar in i en by för ett ögonblick.

"Man tappar liksom tidsuppfattningen när man hånglar" H

"Om vi skulle gå förbi en man som heter Sten nu, kan man säga att vi har gått förbi en sten då?" Jag drar det för långt.

"Pip" Sms

"Men det va mig ett jävla sms:ande.."

"Men du är ju mitt hjärta" H och jag, alltid.

Det här med att kasta pärlor åt svin.

Om du har problem med att hänge dig, hänge dig inte alls från första början.

Om du är så blyg att du tar omvägar och jag knappt kan höra pipet från ditt hej, sluta förföra och samtala om att förgöra.

Om du är gift, vad gör du här?

Om du går all in och sedan all out, det är helt enkelt inte schysst.

Om du har flera strängar på din lyra, plocka åtminstonde bort mig.

Om du inte är perfekt, det är verkligen helt okej. Det är inte jag heller, jag har till exempel kastat pärlor åt svin allt förlänge.

lovley lowlife, del sjuttioelva

Har tänk på en rolig sak (nu när jag har paus igen)

Jag brukar roa mig över övertrevliga kollegor eller försäljare som ringer till mig på jobbet. Deras sista ord brukar alltid bli så pipiga. Först låter det som en porlande bäck, sen övergår det til fågelsång och sen är det Mariah Careys falsett-toner. Det vill säga ljud som bara hundar kan höra.

"Okeeeeej, jättebra, vi säger så tack så jättemycket för hjälpen, vi hörs framöver, jaaadå, ha det fint, ok..pip, piiiiip ....iiii....i...i.....tomt(!?)"

Själv låter jag som Nanny Fine. Det är min hes-och-övertrevlig-röst.

klaga, grönt, rött

Jag borde säkert ringa ett tiotal olika jobbrelaterade samtal nu, jag borde säkert bläddra i en massa papper. Jag borde förmodligen uppdatera och ändra saker i register och i excelark. Men istället sitter jag och pillar mig i ögat, duttar bort överskottsfett i ansiktet (blandhy) och värmer mig på min kopp te. Det är höst och en tjej måste få vara höstsnygg i förlånga koft-ärmar med händerna virade kring en kopp rykande. Jag ser bilden framför mig varje sensommar.
Så jag knapprar mellan mailen och googlar på te-sorter, hår och kjolar. Går på toaletten, fixar hårtofsen och säger "Hej" i spegeln och ler för att se hur jag såg ut när jag sa det i verkligheten för en minut sen.

Någon gång mycket snart så kommer jag att bli påkommen med detta....eller ännu värre, jag blir påkommen med att ha missat något i mitt jobb! Jag har glömt att fylla i en kolumn, skickat ett mail eller ringt någon. Och så blir det en minikatastrof. Innuti och utanpå. Och det är detta som är så förunderligt. Mitt jobb är det som är rankat som längst ner på företaget, rent socialt, mellan två fingrar beräknat och utan att någon för den skull har sagt det. Men ändå är det när jag gör misstagen som de stora problemen uppstår, och där man får lov att säga till och klaga. Ibland får jag nästan känlsan av att folk här, mer eller mindre undermedvetet sätter mig på jobben där de vet att klagomålen kommer att landa i första hand. När jag tänker efter har jag alltid varit ett mål för klagan i min karriär. Stått i mitten eller längst ner. Och med tanke på hur jävla känslig jag är för kritik så känner jag mig genast ganska stärkt i det. Och så tänker jag på det ett tag, känner mig lite nöjd och tycker att jag förtjänar en paus i excellandet.

Min andra tanke är också att det rätt dumt att sitta och torka överskottsfett på näsan när jag borde pilla i kolumner. För att slippa fladder, inuti och utanpå.
Så jag tror jag ska övergå till det nu. Mitten eller längst ner, jag trivs rätt bra när allt kommer runt. Säger man så?

Det jag egentligen ville säga var bara att jag inte dricker grönt te längre, jag dricker rött!

Te alltså.

Ett hekto grönt te tack!

Förkyld. Jag dämpar och dövar med hjälp av apoteket. Jag börjar se ett samband mellan systemet och apoteket som jag bor mitt emot. Skyttetrafik, man köper öl ena dagen, ipren den andra. Blir förkyld och tänker whiskey den tredje dagen. Eller nä, jag kör på nässpray och hosmedicin den fjärde dagen. Usch, jag är en hemsk människa, jag är en jävligt ung människa! När ska jag komma till insikt på riktigt?

Nässpayen är tillbaka i mitt liv, Ipren grumlar tjockt i pallet, läpparnas fnasighet är inbakade i idominsalva och fishermans friend är min bästa vän i halsen. Man kanske borde prova någonting naturligt för en gång skull? Låte moder jord läka mina säkert stressrelaterade åkommor och krämpor. Ett sunt leverne mot sjukdommar låter trist och otroligt oeffektivt för stunden, men det här med grönt te kan nog vara min grej! (Okej ja, jag försöker övertala mig själv.)

Läste på lite för att inspireras och komma igång med denna omtalade mirakeldryck och faktum är att jag är på. Jag är jättepå!

Lyssna härå..
Skyddar huden, förhindrar akne, innehåller massa antioxidanter. Jag vet inte riktigt vad det är men det låter ungefär lika livsnödvändigt som omega-3.
Det är dessutom inflammationshämmande och stärker immunförsvaret. Jag har svårt att dricka vatten när jag inte är törstig men nu finns det ju en hel del anledningar att dricka grönt te. Vanligt te är vätskedrivande, precis som kaffe...men inte grönt te!
Jag ska ta mig an klyschan grönt te från och med idag. Har redan druckit tre koppar på jobbet men det var sånt där lipton pås-te. Jag tänker gå till NK och köpa seriösare grejer idag!

Shit, nu måste jag kissa.

Öra, del 2

Tack för all respons angående inredningsskolan.... Verkligen, har inte hunnit läsa alla kommentarer ännu men jag ska försöka besvara era frågor och synpunkter personligen. Var och en! Noll.

Nej jag tänker istället gå över till något som jag spår vara nästa kommande heta ting. Nämligen piercing i snibben. Nej i båda snibbarna!

Jag har inte läst Rodeo, Bon eller amerikanska Elle för att komma fram till detta. Jag har bestämt det helt själv! Bara det är så fett att jag borde få jobb som stylist på någon av ovanstående tidningar.
Det är så sent nittiotal att det bara måste komma som ett brev på posten nästa sommar. Så om ni vill vara ute i god tid (innan ni måste ta bort dem för att alla andra har gjort det) så går ni och beställer tid i helgen. Dani på "Mirabella", Sveavägen 86 gjorde mina igår. Han la mitt huvud i sin famn, va mjukt och manligt det kändes. Tills han sköt skallen av mig på båda sidorna med en guldpikadoll. Men ont gjorde det knappast.
Däremot va det lite svårt att ligga på sidan och sova i natt, och några öronproppar är det inte tal om att få in. Men å andra sidan hör jag ju inget heller. Vaxpropp och piercing, jag kan inte räkna ingreppen som gjorts på mina tio fingrar längre!
Men vad spelar det för roll, jag är tuffast i stan. Och ni hörde det hos mig först!

Fake it till u make it!

Ok! jag är medveten om att jag kommer att framstå som en bög i en kvinnokropp nu. Men här kommer MIN inredningsskola för coola loosers. Dig in, addapt, enyoy!

Det här är på fullaste allvar.

Vi har betalt hyran, vi har gått ut på krogen några gånger de senaste veckorna, vi har köpt tre, kanske fyra klädesplagg, vi har handlat mat såklart, men oftast på ett väldigt omoget sproradiskt sätt. Högst 200 kr kvar på kontot, tre dagar tills lön och det här med att piffa upp lägenheten får väl vänta till jul när man fått ett litet extra bidrag?
Jag säger nej, Martel säger NEJ!



Till den fula soffan använder vi...vaddå..ja just det, tyger! Gamla retro tyger är inte så svårt att få tag i som man kanske kan tro. Det finns en hel del på Myrorna och andra lite mer avancerade second hands. Fråga någon släkting som inte förmår sig att rensa på vinden så ofta. Det går även bra med gardiner som jag använt mig av på dessa två bilder. Ful vägg kanske du tänker, vi kommer till det också kanske jag tänker.



Hemska avflagnade dörrar och smutsiga väggar som man inte får röra för hyresvärden eller helt enkelt inte orkat ta sig an döljer vi med vaddå...japp, tyger! Bra ni börjar lära er.



Åh, äntligen någnting funktionellt tänker du. Nej, tänker jag. Den här lilla rackaren låg övergiven utanför tvättstugan där jag bor så, jag plockade helt enkelt med den hem och satte den på ett litet bord utan bordsskiva. Se nu till att matcha bordsbenet bara för guds skull. Många gåner har jag lurat hunks som trott att jag var värsta dj-martel med detta lilla funkisbord. Ha, tänker du, fake it till u make it, tänker jag.




Allt som är fult ska bort! Ner, upp, under, bakom, stuva, mosa...i dont care! Bort ska det! Men vad gör en bild på min pappa där då tänker ni. Ja det var verkligen inte meningen, tänker jag. (Och det var det faktiskt inte)



Svart och vitt är superhett när det gäller det mesta, speciellt i inredning. Är det, tänker du. Ja det är det, tänker jag



Det är snyggt och väldigt behagligt rent psykiskt att befinna sig i ett städat hem. Fueng Shui! Däremot är det tråkigt att städa, men det är roligt att spruta. Köp städgrjer som sprutar. Jaha tänker du. Ja, tänker jag.


Man behöver inte köpa dyra lexingtonöverkast för tusenlappen. Mitt absolut stoltaste ögonblick kommer här, köp ett lakan i en snygg färg! Det här är ett brunt lakan från Åhlens som kostade 99 riksdaler. Shit va fiffigt tänker du, snudd på genialiskt tänker jag.

Nej hörni vänner,nu börjar "sjukhuset" på trean och det får jag inte missa. Det finns fatiskt människor som sysslar med snäppet viktigare saker än mig. Men det är hårfint, jag vet.

Charmig sko och lås-man

Där jag bor finns det en låssmedsaffär. Jag är lite faschinerad av låssmedsaffärer eftersom de nästan allid ägnar sig åt skoputseri också...jag menar, vad har de två sakerna med varandra att göra egentligen? Det kanske finns en självklar koppling, men jag har inte tänkt längre än, SKOR å så NYCKLAR?
I alla fall så jobbar det en jättecharmig man i min affär. Jag går förbi honom varje morgon på väg till tunnelbanan och varenda gång så måste jag titta bara för att få se hans ansikte, ty han har en utstrålning som kan smälta det mest morgonfrusna hjärtat. Han är inte direkt snygg, han är faktiskt rätt tjock, har högt hårfäste och en odefinerbar skäggprydnad. Men han verkar liksom så nöjd med det han gör, och när jag väl har haft ett ärende dit (låst mig ute en gång, köpt skofärg en annan gång) så känns det som att jag skulle sitta på en av de där höga röda skinnpallarna hur länge som hellst. Vi har inte pratat så mycket men jag är säker på att om vi skulle jobba tillsammans så hade vi kunnat prata om allt mellan himmel å jord. Blivit soulmates. Du vet, ibland bara känner man att man skulle trivas ihop. Snackar inte nödvändigtvis om löv, snackar nåt annat, nåt bra.

Jag har en vaxpropp i ena örat nu. Det är för att jag använder avancerade öronproppar med fjäll på när jag ska sova, och när jag drar ut dem på morgonen så bildas det liksom ett sug...en sugproppsefekt. Så nu hör jag nästan ingenting på vänstra örat. Men sånt där brukar väl lösa sig efter ett tag?

I går gick jag förbi låssmedsnyckelmannen och tänkte att nu fasiken ska jag säga något...vi måste ju komma igång liksom. Och jag hade ju mina nyfärgade boots på mig så jag stannade bara i dörröppningen och tryckte in ena foten och huvudet och oj, skrek.."DET BLEV BRA MED DEN SKOFÄRGEN DU REKOMENDERADE"!

Han såg helt chockad ut innan jag fattade att jag nog snarare skrek en talade. I en tecknad film hade nog resten av hans knappt befintliga hår flygit av...bakåt.
Jävla vaxpropp...lite pinsamt faktiskt.

Men jag tror vi börjar komma varandra lite närmare.
Tänk om jag skulle börja jobba där med honom, vilken sjuk prestigeknäpp på näsan det skulle bli för min familj och släkt. "Jag har bytt jobb" Åhåå, va spännande...vart då"

Hornstulls sko och lås U BASTARDS.

Robert Rauschenberg

Jag var på utställning i helgen, "I love pop art" på Waldemarsudde.
Supermysig dag som började med traditionell maffig sallad på café 66, sen buss ut till djurgården och promenad bland löven.

Jag blev rätt betagen av Robert Rauschenbergs stuff så jag va tvungen att lägga upp ett par av hans verk på bloggen.

Nu väntar en kväll av rena våttorkade golv, inge mer mat och en god natts sömn. Imorgon väntar pass, jobb och A.

Hoppas de ringer om nåt av de två jobb jag sökte igår, det skulle göra gott. Väldigt gott.