Hemma, äntligen.

Har haft en ganska tung torsdagkväll med två föreläsningar. Personer som vill ha förändring men inte vill göra jobbet själva. Klagan, besvikelse, ångest, diciplin, frustration, hoppfullhet, inlevelse. Ibland känns det som att allt detta ligger på mina axlar. Jag ska orka att lyfta, orka se, stärka och uppmärksamma. Nu sitter jag hemma, det är alldeles tyst. Undrar såklart vad ni tycker och tänker om mig, ibland skulle det va skönt att bara få en liten fråga. Hur är det med dig? Men det är inte erat jobb såklart.
Känner mig ändå lite nöjd. Lite för att jag har kommit undan med nöd och näppe, lite för att jag kanske lyckats med några av er.

Och lite blir jag som sot. Det brinner, sedan slocknar det.

Nu börjar mitt hatprogram nr ett! 2 1/2 men. Finns det någon mer kvinnoförnedrande citcom?!
Väntar in SATC, (den kvinnliga motsvarigheten?!) Right back at ya!