Jag vet att mitt bloggande har haft en lågsäsong de senaste inläggen. Beror mycket på att götgatan 2008 redan är klart för min del, ny lägenhet är klart för min del. Och en hel del rynkor i pannan för andra saker lagt min kreativitet på hyllan. Men det betyder inte att jag glömt götgatan 2008 för det! Det kommer, jag lovar! Själv har jag kört en genväg och nojat mig till en exemplarisk vikt och det vet ju alla att det inte är hållbart i längden.
Det har varit lån, det har varit sjukt många extrapass (20 på en månad!) för att lägga undan pengar till sweet elaine. Det har varit en del tankeställare och livsval också.
Men i alla fall. Bort med allt tjafs och till det konkreta. Det som finns är en fin lägenhet som med största sannorlikhet är min om två månader, det som finns är lilla gubben i två månader till, dvs leva i nuet för, lilla gubben och jag kommer aldrig att leva ihop så som vi gör nu. Det som verkligen verligen finns är S. Tänk hur många huvudbryyyn jag lagt i knät på henne, och hur hon alltid lyckas lägga skulden på allt annat än mig, och så känns det bra. Som att vaggas in i tvåsamheten i ensamheten. Lite förhoppningar och mycket bitterhet. Och så förhoppningar igen. Alltid ordet förhoppningar innan punkten är satt. Och alltit, "det kommer att bli bra, du är bäst" innan punkten är satt. Och så många "varför kan det inte bara vara lätt"??

Det kan inte bara vara lätt, och jag vet att både du och jag är lite rädda för att det skulle vara lätt. För vår skull. Men jag har ju sagt att det finns annat att vara bekymrad över då, så jag är inte orolig. Vi kommer alltid att vara förberedda, rädda och fladdriga. Men det är alltid bra, innan vi sätter punkt.

Trygghet på telefon, i verkligheten och framför allt i nuet.

S betyder Sara, och Sara är liksom bara. Bra.

Det rimmade inge vidare.