En natt låg jag på magen i min egen ångest. Den ena handen omfamnade kudden, och de två skulle komma att mötas på undersidan. De omfamnade varandra och jag tänkte, det är bara vi. Alltså jag.
Monologen fortsatte.
Vi kommer att möta världen och försöka leva med den. I perioder kommer vi göra lyckade val, vi kommer känna oss starka och oslagbara. Känslan av att vi står enade och att ingen kan skilja på oss växer sig fast, tills något kapar mina händer itu. Men kom då ihåg att lägga dig på mage och låta händerna mötas under kudden, håll i och rid igenom.
Den där känslan av att något vänt mig ut och in och att hela världen är salt och jag ett stort sår kan ingen rädda mig ifrån. Det kan bara jag.
En ensamhet så stor att jag pumpas utåt från innåt vid blotta tanken.
Det är konstigt att någon annan kan komma att dölja så mycket av ens rädslor när samma någon kan vända en ut och in. Vad är sanning och vad är lögn. Ingenting. Och ungefär ingenting är vad som borde beröra mig och jag skulle gå och tänka på det här hela dagarna. Det går ju inte.
Så vi lever på nu. Och möts under kudden.
Du är samma människa som igår, men kanske inte som imorgon. Men inte är du sämre, snarare mera, närmare och visare.
Vi möts under kudden och håller om varandra, påminner varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar