J och hall-pall

Det börjar bli så vettigt.

Ledig torsdag. J kom förbi och vi bara hängde. Jag var bara jag och hon var bara hon. Jag trodde det skulle bli tungt prat och mycket peppning för hennes skull, men jag blir ständigt påmind om vad den här damen besitter. Om jag är motsatsen till sorglös och samtidigt svag saft så är hon en fragile energibomb. Likheter ändå kan hända, för tårarna kan flöda, drivkraften är ständig. För mig kommer det inga tårar men fukt räknas inte i känslor.
Ibland har jag tagit henne för min lillasyster, lärt henne livets läxor och satt ord på hennes känslor. Men nä, så mycket oftare får jag ta lärdommar och anamma hennes tänk nu förtiden. Och det stör mig inte ens.
Det gick flera timmar, det blev Oprah, matlagning, mejl, foto, prat, prat igen, bailys och mer prat. Om man känner mig reagerar man. Lite.
Släpper på spänningar, släpper på sorger, släpper på rätt mycket.

Det börjar kännas riktigt bra, det börjar bli riktigt vettigt.
Även om ingenting runtomkring har hänt. Relationstatus och jobb, its the same. Men det finns så mycket mer och jag tänker uppskatta det ett litet tag. Ett litet NU kan få finnas ett tag. Tillsammans med vin och snus.

Oj, där försa jag mig.

En extra värme i hösten. A, det gör mig ungefär lika glad som att jag idag har klätt om min hall-pall. Men då vill jag också säga att jag är väldigt nöjd med den pallen.

(Och om någon upptäcker att jag inte har full täckning på pallen så är det för att tyget eg är ett för litet linne som jag bara trätt på. Så kan man göra istället för att bli bitter när kläder inte passar.)