Det känns mysigt att folk börjar ställa in sig på höst, det gör jag med. En del uttrycker sin sorg över att sommaren är slut men de flesta reser med mig, med en fantasi om värmeljus, fina höstkläder och krispiga morgonvindar. Jaja, vet att folk kommer få rysningar av det där sista.
Jag var sjuk i två dagar men i morse stegade jag som vanligt ut i staden mot jobbet i lagom väldressad stil, med enda tillägget, en öppen vår/höstjacka. Det är ju som sagt lite ”krispigt” ute.
Väl på tunnelbanan börjar jag min vanliga glo-rond, ty jag klarar inte av att mata ner mig i metro eller dyl. Döm om min förvåning när jag ser att var och varannan människa haft mage att dra på sig vinterkappor, skinnjackor med halsduk, fleecetröjor och mössa! Nej, jag överdriver inte ens! Kändes helt klart som att jag gått miste om något när jag var sjuk…som att halva stan gått med i en pakt utan att underrätta mig.
Lite löjligt känns det faktiskt att vi svenskar som är kända för vår stil inte kan´”fejda” ut en årstid utan måste tvärbromsa och börja gasa för fullt. Vad hände med lager på lager, schalar, benvärmare...? Det är ju nu, just nu man kan ha de där kläderna som det aldrig känns som att det är rätt årstid för.
Men jag skäms lite, inte för att du har en camelfärgad skinnjacka med mudd och en serice fejkpascminashchal a´la -98. Utan för att du har det på dig just nu. Det är faktiskt lite pinsamt.
