Sotaren kom och gick.

Jag är lite besviken på sotaryrket faktiskt.

Gör de bara en grej liksom, sotar det bara sotiga utrymmen? Jag trodde att de va lite multitasking inom området precis som låssmeder kan laga sko-klackar typ. Tänker mig tillockme att sotare idag kanske har en laptop med sig, läser av elmätare, kollar rör och så. Men så är icke fallet systrar! De är arbetarklass med stort A, med anor från 1800 talet och inget har i stort sätt förändrats, det har jag fått erfara idag.

I morse skulle sotaren komma och besöka mig. Spännande tänkte jag, Piffipiffplingeling liksom!

Jag hade tagit ledigt nån timma och faktiskt städat lite på morgonkvisten. Ok jag ska genast erkänna mina intentioner om ni inte redan här hör myntet trilla...
Tråkigt antagande att vara hemma för att öppna åt sotaren kunde ju faktiskt bli lite intressant! Jag menar, har någon någonsin varit med om en ful sotare, har någon någonsin varit med om filmer där ung kvinna öppnar dörren för sotaren utan spänningar i luften? Dont think so.
Undertecknad hade tillockmed lagt manken till och rougat och duttat lite extra...såklart.

Nåväl, han kom, han var snygg, han hade en lärling med sig som framstod som Bert ur Berts Bravader, tafatt och askblond. Och självklart fanns den där sotarmojängen som
liknar en svart toaborste med i bilden. Ni vet. Han hade även nån slags slamsugare med sig som tog upp halva bohaget. Whatever, som att jag ifrågasatte någonting just nu.

Och de såg glada ut, det bor ju bara familjer eller 80 plussare i mitt hus, något som jag givetvis hade tagit med i mina beräkningar.

Men så kom antiklimaxet, så fort han gick in så konstaterade han efter en sekund att där minsann inte fanns nån kakelugn!

"Kakelugn? Nej jag har ingen kakelugn...men jag har en massa konstiga luckor som står och smäller, trodde det va nåt sånt ni skulle putsa på, och rör...och så?"

det var tydligen inte av intresse. Sotarn gick och tog med sig slamsugaren och Berts bravader. Och kvar stod jag med två överkokta ägg som jag glömt på gasspisen.

Snopet.

Men imorrn kommer låssmeden, så då tar vi nya tag!!

26 skäl att inte åka tunnelbana.

Jag trodde jag hade en 25 årskris, ja ni som känner mig har ju hört. Men nu när jag börjar inse att jag faktiskt är 25 och börjar bli ok med det, ja tro fan att det är dags att fylla 26 då!! Och det är ju faktiskt ännu värre, 26 är en så lummig ålder,

Vad gör 26-åringar? Det känns som att man antingen har det stadgat, äter tacos till melodifestivalen med familjen typ, eller så är man på jordenruntresa och har händerna fulla med hennatatueringar. Kan inte riktigt identifiera mig med något.
Nej, jag tycker 26 är väldigt diffust.

En grej är säkert, jag börjar bli gammalt ung.
Får ont i huvudet efter två glas rött, har slutat läsa cosmopolitan, börjat smörja in händerna, vill inte missa vädret på nyhetsmorgon, och har rödgrumliga ögon om jag sover mindre än 7 timmar per natt.

Är det 26?

Är det 26 att börja prenumerera på Family Living? Jag har gjort det Akå. Och tycker att det är "trevlig läsning" Bara det, bahabaha.

Jag måste ta tag i det här, eller rättare sagt, jag har börjat ta tag i det på riktigt, sova mera, dricka mindre, äta bättre.
En grej jag kör me med är att jag bara tar tio minuter på mig på morgonen, trot om du vill!
Jag häver ner sminket, tandborsten, hårsnoddar och hudkräm i stora väskan och så beger jag mig ut i den läskiga världen, ständigt denna rädsla att stöta på någon jag känner. Ty jag ser ju fortfarande ut som en nerdrogad hund i gryningstimman, med Metro som mitt enda vapen...den täcker förbaskat bra.

Idag kunde jag dock inte låta bli att begrunda varningstexten ovanför dörrarna på tunnelbanan. Är det 26? Alltså, kan någon reda ut begreppet.

Nödbroms: Om någon drar i nödbromsarna så stannar tåget, av säkerhet först vid nästa station.

Nödöppning: Dörrarna öppnas.

Vafan? Så om någon fastnad med ena huvudet innanför och jag drar i nödbromsen så stannar inte tåget förns vid nästa station. Av säkerhet??!!

Och om tåget inte stannar och jag drabbas av panik och vill hoppa av, så måste jag dra i nödöppningen tacka för mig, i farten??!

Make a mental picture, där sitter jag med grumliga ögon och öppen mun, metro halvt nerdragen och försöker reda ut begreppet "säkerhet på tunnelbanan".

Hur äckligt cool får man va??

Kat von d

Vanheden på nya upptåg..

Värmländsk lyx så det förslår!

Jag vet inte riktigt hur jag fick mitt sinne för stil när mina föräldrar tillverkade mig. Jag menar, förvisso är min mamma den mest poshiga 50-åringen som finns, hon slår amelias och taras moderepotage med hästlängder. Men PAPPA, omg.....han som spikade upp vanlig spik i köksluckorna när jag råkade titta bort. Han som skulle kunna montera in en hängmatta i badrummet bara för att han hade lust, eller varför inte ta ett exempel som han faktiskt har gått i brächen för. 90-tals telefon ovanför toalettrullen, i kornblått.

Nu planerar min far till min stora glädje att kuska ner till stockholm lagom till min inflyttningsfest. Dock oroar jag mig lite för det mail jag öppnade i morse.
Jag känner igen den här känslan jag har i magen nu....det är en lightvarient av den med spikarna i köcksluckorna.


"Hej M!
Jag undrar över om du behöver förskärare, soppslev i varierande design, liten hushållsassistent, lokaltelefon, borrmaskin, uppladdningsbar eller med väggström, borrar, hammare skruvmejslar, dukar och taburetter samt snygg matsalsmöbel med extraskiva och sex stoppade stolar. här finns grejer, bl a en kristallkrona mm.
Jag tar med jobs-trycket på väggen., kommer 17, ligger över hos XXX.
Vi ses
XXX"

Låt mig förtydliga att ordet "varierande design", (speciellt av soppslevar) inte bör brukas av 70 plussare som använder loafers med strumpor till shorts.
Ordet lokaltelefon bör inte användas av någon, överhuvudtaget.
Och vad fan är taburetter??

Så här går det när man har en far född på 30-talet som dessutom bor i värmland.
Det är lyx att vräka ner sig i en ljusbeige skinnsoffa medans Christer Sjögren vibrerar med sitt vibrato över parkettgolvet. Det ska finnas lokaltelefoner i varje vrå, gärna kornblåa. På stan skryter borgmästaren om värmeslingor i golvet, hörnbadkar och panacotta till efterätt. Jag ser framför mig att pappa får stora skälvan och känner hur avundsjukan kickar igån fantasin och kreativiteten. Han går raka vägen hem och fixar värmeslingor i golvet själv.
Ibland får vi barn stötar när vi duschar, men vi är så vana nu. Och skulle det hända nåt riktigt allvarligt i hans egenhändigt byggda badrum, glömde nämna duschkabinen som är bygd av tapet, så är det bara att greppa första bästa kornblåa lokaltelefon.

Jag behöver väl inte tillägga att jag älskar min far?

It´s due time!

Likt chokladbollen i tip top, likt snusen efter kaffet, likt pirret när det flirtas.
Hon är tillbaka, och jag bockar av en väldigt stor längtan i min lista.

A-K vs Martel på måndag. Våren kan börja!

Jag har svar på tal men...

..gubben säger ju aldrig nåt, men anyday now!!


Högt uppsatt person på jobbet stör sig på mina tubklänningar/tunikor/långa t-shirts med tights (heltäckande!!) under. Jag är helt säker på att han när som helst kommer att kläcka ur sig nåt gubbsjukt allternativt en tillsägelse i stil med att "du, den där klänningen var inte lång...för att vara på ett kontor..."

Jag: "Va tråkigt att du blir frustrerad, du får helt enkelt se det som en tröja då?"

En annan grej som jag har velat säga jättelänge nu är "Good plan, batman!"
Det studsar så skönt i munnen och känns lite vårigt. När ska man få tillfälle att säga det då? Inte för ofta och gärna i förbifarten. Skitsnyggt till kort skinjacka.

Den utan mc-knäppning i halsen såklart.

Ja det var väl allt för idag.
Blondie-over and out.

back to the roots

Jag har gått tillbaka till min ursprungliga hårfärg tillfälligt. Den jag hade som barn. Lintottsblont.

Men varför ser det så onaturligt ut?
Varför känner jag mig inte harmonisk, norrländsk och renad?
Nej, känner mer för att festa, låsa och larma stureplan vid fem.

Hur man angör en jävligt trist kväll.

Man börjar med att peppa upp sig själv inför en ensam kväll, köper en flaska vin, lite delikatesser på kosum. Vardagslyx helt enkelt.

För att sedan sätta sig bekvämt framför tv:n och hinna se de sista tio minuterna på Grey´s Anatomy, en rödgråten fulsnygg Meredith har ännu en gång kärat ner sig själv i någon ouppnåbar gift eller döende man. Hon sitter i baren trots en 24 timmars arbetsdag och är bitter på livet, surprise!

Sen svullar man i sig av godsakerna och tappar helt orken att göra de där sakerna man skulle... saker som att läsa, tvätta eller träna. Det skulle krävas ett tv:team och bästa sändningstid ala Anna Skipper för att få upp mig från där jag är nu. Jag är fast i soffan, med undantag för att kolla mobilen, idka nässpray och gå till datorn. Och så blir jag sur för att jag hela tiden ska vara nåbar.

Men så kommer ljusningen."Outsiders" på femman! Frustration byts ut till nöjet att få hänge sig åt andras missöden och sjuka läggningar. Men jag inser snabbt att jag istället känner mig illa tillmods över en danska som har som yrke att runka av män med downs sydrom.

Så jag lägger mig och läser. Boken om mannen som är notoriskt otrogen mot sin cancersjuka fru. Hon dör.

Min mage är nu så tung, av friterad fetaost, av vinet. Av andras problem och av absolut ingenting. Jag ligger tyst och tittar på mobilen som håller med, på det där träningsgummibandet jag en gång köpte som hänger på garderobsdörren. Det jag skulle använda varje dag. Orkar precis med att dra handen på datorn (touchpad), de är de gamla vanliga på msn. Tre är gröna. Marre: "är och handlar". Get a fucking life tänker jag.

Sedan talar tystnaden för sig själv.

they are becomming one of those...

Vad händer egentligen?

Här är jag i all min prakt, centralt boendes, med vin och mig själv i egen hög person. En vacker soffa med tillhörande fotpall, med möjlighet till komunikation via dator och telefon. Mindre än en minut till tunnelbanan.

Men okej, jag hör er. Mamma ska kolla på kungamordsdramat på svt, S ska sota, det ska nattas bebisar och labbas. Det ska gnistra och det ska tränas. Jo jag tackar ja.

Ni har just fått en label också, "one of those". Jag printar ut dem här på min labeldymo nu så ni kan hämta dem...när ni har tid alltså.

Btw. Jag återgår till sminket nu, så har jag i alla fall en vacker spegelbild att tala till i afton.

Face on, fasen off.

Söndagstemat är som vanligt: "inget viktigt men.."

Jag har sminkat mig sen jag var 13 år.
Det har blivit en självklarhet att sätta på sig ansiktet, jag är inte jag förns mejken är lagd. Har absolut inga problem med att gå osminkad, men det är inte så jag har levt de senaste 10 åren. Det är jag när jag är hemma och donar, segar eller är sjuk.
Men nu har jag börjat fundera på att lägga ner sminket, köra naturellt. Och anlednigen är faktiskt bara av ren lathet. Det är så jävla skönt att slippa få ont i ögonen framåt kvällen, eller när det rinner när det blåser, det är så skönt att kunna peta, och det är så fantastiskt underbart att slippa remova allt. Nu ska huden få andas och bli faboulus till våren och sommaren. och på fest är det så klart kaklat och spacklat som gäller. Jag menar herre gud, det är fortfarande jag som talar samt att rom skapades inte på en dag! För att jag inte ska gå back som fåfäng så får jag väl satsa mer på håret. Om man nu kan det.

Jag vet att J skrattar nu, förklarade mina planer för honom och responsen var "HAHAH jaha ännu en fas" Sen tog han mitt vattenglas och svalde nästan ett hårstrå. Ha, right back at you!

Och jag vet att min chef kommer att tro att jag är sjuk. En gång använde jag inte kajal vilket fick följden av att han trodde jag var förkyld?!!

Så imorgon har jag väl lepra då.

Jaja, jag försöker väl mig på den här fasen ett tag...det kan ju inte skada i alla fall, det värsta som kan hända är väl att jag råkar gå in i alla ex på en och samma dag.

Saker jag längtar efter.

Ett par öl med Sara
Vårväder där skinnjackan får vädras
Pengar
Nya lägenheten
Anna-Karin
Självläkning
Längre hår
En kisse
Inflyttningsfest
Mis 30 årsfest
Längre hår
Kvalitetstid med mamsen
Utvilade dagar
Självständighet som inte är intalad
Mer flärd
Inbäddad i kärlek
Att få pyssla

Ha en skön helg nu!

En helt vanlig tjej

Jag har plockat bort bajskorven nu.
Sara sa att jag fick en dag att vara brun och nere på. En dag var det sagt! Jag responderar bra till gränssättning.

Och hörni, tack för all skön pepping, jag blev mycket gladare!


Jag måste få dela med mig av en för mig intressant insikt.

Där jag kommer ifrån handlar mycket om att det ska se bra ut utifrån. och herregud, det gillar ju jag! Men baksidan med att som 80-talist blivit lite extra präglade av det här med "åstadkommande" är jag inte lika bekväm med.

Vi växte upp precis innan ord som "självförverkligande" och "bli den du är" sattes i bruk. Våra föräldrar hade det väl om än lite värre under sin uppväxt och har med säkerhet projicerat en hel del prestationsångest på oss runt 25.
Jag vet att det finns undantag, alla ni asjobbiga kollektivbarn med 70-talsbohemisk uppväxt som älskar att göra allt gemensamt, dela på bullar och bo trångt och i grupp kan bortse från detta.

Hursomhelst, vem har inte känt att det är underförstått att akademiker, normalviktig, bostadsrätt och barn runt trettio går hand i hand med att vara en lyckad person nowdays..? Och jo då, det kan jag väl till viss del skriva under på att jag själv också tycker. Det som är synd är att man inte la ner lite mer krut på att lyfta upp barn under mina barndomsår, lyfta upp deras speciella egenskaper och låtit dem växa. Innifrån och ut. Idag ska vi få cred utav vad vi åstadkommer, dvs utifrån och in. Finns väl solljus i det med kan jag tänka mig.

Men ändå. Jag har aldrig riktigt fått stöpa min egen form utan istället blivit stöpt i en. Och i och med det också aldrig känt att jag riktigt passat in, det har känts knöligt, varit för trångt eller varit för stort. Smitit åt runt halsen.

Den här tanken har också rullat igång en boll hos mig och fått mig att fundera på om det möjligen kan vara så att jag blivit uppmundrad att tro att jag är lite förmer än alla andra? Eller att jag bör sträva efter att framstå som det?

Vi är generationen som är fantastiska med fantastiska framtidsutsikter, vi kan studera till vad som helst, vart som helst, vi ska bli som våra välutbildade föräldrar eller kämpa för att inte bli som våra outbildade föräldrar. Vi har så många möjligheter och förutsättningar att våra egna jag handlar om allt annat än den egentliga personen.
(Jag vet att jag skyller allt på min uppväxt nu, men vi behöver inte jämföra den här bloggen med ett inlägg i DN, orkar inte hålla på att dra in fler sidoaspekter för att framstå som diplomatisk.)

Vi är lite bättre? Det låter väl grymt bra men hej och hå vilka näsbrännor man kan åka på när man blir sviken, eller inte får jobbet man sökte, för att inte tala om att bli satt på plats! Sånna grejer funkar inte att bearbeta för en människa som är förmer. Fallet blir så högt att nedslaget blir för hårt. Man är plötsigt både satt på plats och har misslyckats att vara den man tror att man är. Koflikt är ordet!

Tack men nej tack mamma och pappa. Vi är inte förmer, vi är precis som alla andra. Så låt oss ramlar från mitten så gör det inte lika ont. Och låt oss tycka att det är aaaasbra att göra små bra grejer.

Over and out-från en helt vanlig tjej.

Ungefär så här känner jag mig nu. Som en skön prick som nån har bajsat på. Och så går jag runt med den där skiten i ansiktet utan att fatta att det faktiskt går att plocka bort den..
Det är lustigt, jävligt lustigt att man alltid sätter på sig andras skit och sedan går runt och irriterar sig på att man har en bajskorv i nyllet. Man känner sig ful och värdelös. Ändå har inget förändrats sen igår, man är samma person.

Jag hade inte bajs i ansiktet i går.

Kom igen, kom, upp, kom ur!

Det vankas stor förkylning. Och det vankas oro. Ingen vidare kombo. I feel deppo. Utan peppo blir märta deppo. Vart är allt peppo som går in på riktigt i dessa dagar. Tryck in skiten, någon!!

Uffe sa en så bra grej igår. "Livet är ogenomförbart, men ändå måste man leva det."

Han påminde mig också vilken jävla komplicerad typ jag är, och jag sög åt mig som en svamp. För att det är sant. Ibland vill jag bara vara tio år och bli glad av en isglass. Eller tänka på att andra har det värre, och så vips kommer lyckoruset som ett prev på posten. Det funkar inte, kan det bero på att jag har eftersändelse?

Men nu ska vi inte ner i hålet, vi ska gå på de nya 5! Just det, har redan hittat på en hel del knep för att dribbla bort min egen hjärna i böket och i sörjan.

1. Skönhet lättar upp ett dystert inre.
2. Leende lurar ett purket sinne.
3. Sluta vänta och börja leva, stäng av mobil och mail.
4. Skratta och glädjs med underbara vänner.
5. Städa rent, bort och håll fritt från småprylar.

Fuck that shit tänker du.
Förvisso.
Men livet är ogenomförbart, man måste ändå leva det. Göra det bästa av situationen.

Och vafan, om en månad är livet i ett helt annat skede.

Kom igen, kom, upp, kom ur!

Alla fjärtars dag

Alla fjärtars dag!

Sitter och småfiser på jobbet.
Tänker inte delta idag, söker upp alla mina "hata alla hjärtans dag-kompisar" på facebook och beklagar mig över detta nypåfund, allt för att sälja godis och kort. "Jävla amerikansa skitdag!" "Patetiskt, kan man inte visa ömhet på alla årets dagar eller??"

Sen vet jag i min ensamhet att jag kommer bli lika white trash den dagen jag har någon att fira det med. Men tills dess tänker jag sitta här och småfisa. Så vet jag att det i alla fall är därför som ingen kommer nära.

Det här får mig osökt att tänka på otrohet.
Otrohet betyder ju att man inte är trogen ett löfte. Därför gillar jag inte otrohet.
Men varför lova varandra trohet?
Jag tror inte på det. Jag tror att man kommer att möta människor genom hela ens liv som man faller i kärlek med och sedan faller ur kärlek med. Man får en fin tid tillsammans och det gäller att suga ut så mycket som möjligt av nuet. Man kan lova att inte såra varandra och komma överens om vad det skulle kunna vara. Man kan lova att säga till innan man tänker gå vidare i livet.
Varför inte se det för vad det är, kärleken mellan älskare. Den kan väl få vara hur stark som helst i alla fall och den kan vara länge, länge!
Otrohet kanske inte är ens är ett tecken på att man inte älskar varandra längre. Jag tycker allt är så himla svart eller vitt idag. Det handlar om bekräftelse om stolthet och om ägande. Jag vet inte vart jag vill komma, antar att jag vill komma bort från det jag är rädd för. *Böket.

*Böket, ett samlingsnamn för dejtig, ångest, bete´sig och ha sig, agera?, vänta?, berg o dahlbana, kall värld, hård värld.